Aron Etzler har skrivit en intressant ledare i Flamman om den romerske statsmannen Julius Caesar. Han diskuterar där Michael Parentis bok The Assasination of Julius Caesar - A Peoples History of Ancient Rome.Etzler konstaterar att arbetarrörelsens och vänsterns ledare ofta betraktats som auktoritära:
"Det är inte bara de kommunistiska statsledarna: från Lenin till Fidel Castro som ansetts auktoritära. Det gäller socialdemokratins hövdingar, från Branting till Göran Persson."
Och han finner motsvarande inställning till Romarrikets Julius Caesar. Denne statsman betraktas i historieskrivningen som en auktoritär diktator. Den verkliga historien verkar vara en annan. Etzler skriver
"när han äntligen nådde det högsta ämbetet som konsul 48-44 f.kr genomförde Caesar genomgripande sociala och demokratiska reformer. Stora landområden delas ut till jordlösa proletärer och soldater. Skuldsatta tilläts betala tillbaka sina lån till rimliga räntor. Offentliga projekt för att dika ut potentiellt fruktbara träskmarker sysselsatte tusentals arbetslösa. Korrumperade ämbetsmän och senatorer fråntogs sina titlar. Lagarna skärptes för rika som överträdde lagen. Slavägare tvingades frige en tredjedel av sina slavar. För första gången tilläts judar att utöva sin religion. Provinser som tidigare saknat inflytande i Rom inkorporerades i imperiets styre. Platserna i senaten utvidgades och ett rekordstort antal plebejer och invandrade tog plats i politiska församlingar."
För dessa förbrytelser mot aristokratins makt och välde blev Caesar själv mördad och fördömd i aristokratins historieböcker. Han kallas auktoritär.
Diskussionen om auktoritet och det auktoritära är inte ny. Vi drar oss till minnes att Friedrich Engels diskuterade frågan i ett brev till den italienske anarkisten Carlo Terzaghi den 14 januari 1872:
"Det förefaller mig som om man synnerligen ofta missbrukar uttryck som 'auktoritär' och 'centraliserad'. Jag vet ingenting som får en mer auktoritär verkan än en revolution - är det kanske inte auktoritärt att med vapenmakt tvinga andra att göra som man själv vill? Pariskommunen gick under, därför att den inte var tillräckligt 'auktoritär' och 'centraliserad'. Efter segern kan Ni göra vad Ni vill med de begrepp dessa uttryck står för, men under striden måste vi samla alla våra krafter och rikta in dem mot samma angreppsmål. Och om jag hör folk säga att vår rörelse inte får bli centraliserad och under alla omständigheter måste bannlysa alla auktoritära drag - då förefaller det mig som om dessa personer antingen inte vet vad en revolution är eller också inte är några revolutionärer annat än till namnet."
-------
Aron Etzlers blogg
3 kommentarer:
Jag läste också Etzler i senaste Flamman. Hmm, rätta mig om jag har fel men Max Weber påtalade väl problemen med den genombyråkratiserade stat som skulle uppstå efter en revolution? Jag kan inte se hur en revolution inte måste bli auktoritär för att överleva och samtidigt måste den då förbli auktoritär och hela tiden rensa ut motståndare. Därför är jag kanske inte revolutionär i den bemärkelsen!?:/
Franz Kafka sa något i stil med att 'först kommer revolutionärerna, sen de grå männen med portfölj'.
Nu tror inte vi att detta är något unikt för socialismen. Det finns allmängiltiga lagar för politik över huvud taget.
Vilken som helst politisk rörelse som vill ta makten måste i någon mån vara 'auktoritär' och 'centraliserad'.
Vi kan ta den borgerliga alliansen som exempel. Den är centraliserad i den meningen att den samordnar sin linje. Den är auktoritär i den meningen att den ser till att alla medlemmar ska följa samma överenskomna linje. Jämför FRA-debatten.
Intressant!
Om exempelvis Stalin eller Mao hade sagt precis samma sak som Engels är jag fullständigt säker på att det hade använts som det slutgiltiga beviset på att de förrått den "Sanna Marxismen"... (alltså att Marx och Engels istället för vetenskapliga socialister egentligen bara var snälla mysfarbröder som "var mot förtryck" etcetera.)
Skicka en kommentar