13 juni 2008

När folket får bestämma

Högern inom EU har problem. Så fort den lägger fram förslag på författningar till folket blir det nej. Bäst då att inte låta folket avgöra. Som i Sverige.

Den främsta orsaken till motstånd hos Europas folk består inte i en allmän ovilja mot utveckling (sådan finns också - mer om det nedan). Det är framförallt avvecklingen av sociala skyddsnät, lönedumpning och arbetslöshet som oroar. De rättigheter och skydd för den enskilde, som arbetarrörelsen tillkämpat sig och som högern vill dumpa till företagsamhetens lov, är något som Europas folk vill värna. Folk gillar sociala rättigheter, helt enkelt.

Visst finns det en annan sorts motvilja till förändringar också. Den som representeras av abortmotståndarna och motståndare till äktenskap mellan homosexuella t ex. Men även detta motstånd måste tas på allvar. Den liknar den typ av konservatism som Barack Obama berörde gällande Pennsylvania "where they cling to guns and religion".

Obama blev utskälld av sina motståndare för detta uttalande och fick göra en pudel. Men i grund och botten ligger det en hel del i denna analys. Pennsylvania var för trettio år sedan västvärldens stålindustricentrum. Idag finns det knappt någon stålindustri kvar. Ingenting har kommit i dess ställe. Med befolkningsminskning till följd. Och konservatism.

Samma fenomen kan idag betraktas på Irland. För bara några år sedan gick Irland på högvarv. Nu har denna boom mattats av och förbyts i osäkerhet om framtiden. TT:s utsände beskriver hur folk "för första gången på många år känner av kraftigt ökad arbetslöshet, fallande huspriser och ökade kostnader för mat och bensin och annat nödvändigt". När folk upplever denna osäkerhet och ställs inför EU-högerns perspektiv säger de nej och vill behålla den rådande ordningen.

Men vi har några ödmjuka förslag till EU:s makthavare:

Om EU ska ha den minsta chans att få en folklig förankring måste EU förknippas med förbättrade sociala rättigheter, solidaritet, arbete och utveckling. Inte med kapitalets fria rörlighet. Och där människors rörlighet inte blir löftet om att få flytta när jobben försvinner på hemorten. Måhända till ett annat land.

EU behöver också utveckla en annan utrikespolitik än USA:s. En politik där EU går i bräschen för social rättvisa och utveckling i global skala.

När folket fick ta ställning till EU-högerns perspektiv på framtiden röstade 53.8 procent emot och 46.2 procent för Lissabonfördraget (vid 16-tiden).

Och vad skulle vi svenskar säga om riksdagen vågade låta oss rösta?
-------
Vi hörde just EU-minister Cecilia Malmström i P1:s Studio ett. Hon sa att irländarna gillar EU (!) Hon verkar med andra ord inte ha följt med riktigt i utvecklingen. Det går inte att med trovärdighet hävda något sådant idag.
-------
DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB,
Studio ett

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nja, det är ett synnerligen optimistiskt tankesprång att dra slutsatsen att bara för att 700 000 personer är aktiva nejsägare i Irland så saknar EU folkligt stöd i hela Europa. En majoritet av medlemsstaternas parlament har redan ratificerat fördraget och alla övriga utom Irland förväntas göra det inom kort. Frankrike har redan gjort det och Nederländerna är halvvägs. Problemet är okunskap (andra sidan på myntet: dålig kommunikation, så där kan jag hålla med till viss del) och allmän etablisemangantipati. Fördraget kommer att träda i kraft efter en andra folkomröstning senare i höst i Irland, då soffliggarna insett sitt misstag. Frågan är bara vilket undantag från fördraget som Irland kommer att behöva ges.

Alex sa...

Att parlamenten ratificerat förslaget är ju absolut ingen garant för att det har folkligt stöd. Vårt svenska parlament förväntas ratificera förslaget också, men jag har faktiskt svårt att tro att det skulle hålla i en folkomröstning.

"Problemet" är inte okunskap och misstro mot etablisemanget är bara sunt. Arbetare i Sverige har inte samma intressen som ex. övre mellanskikt i Sverige eller byråkrater i Bryssel.

Jag fattar ö.h.t. varför EU ska lägga sig i svenska kollektivavtal, eller svensk lagstiftning för den delen. Finns det verkligen något som helst folkligt stöd för att EU ska vara något men ett sammarbete och öppna gränser?

Röda raketer sa...

EU-elitens problem är inte regeringarna och parlamenten i EU:s medlemsstater. Därför ratificeras fördraget på löpande band - genom parlamenten.

Problemet är den folkliga förankringen. I förra vändan var det flera länder som släppte fram folkomröstningar. Efter det att två omröstningar genomförts - i Frankrike och Nederländerna - sänktes hela projektet och resten av omröstningarna ställdes in.

I denna omgång var det bara Irland som vågade låta sin befolkning ha ett ord med i laget. Och det blev nej.

I nästa omgång kommer ingen av de nuvarande regeringarna i Europa att släppa fram frågan till omröstning. På så sätt kanske de kan trumfa igenom ett högerförslag. Men en sådan utveckling kommer att straffa hela EU-projektet.

Kanske vore det en idé att lyssna på folket och låta folkets röst vägleda det fortsatta samarbetet i Europa.

Röda raketer sa...

Så en liten korrigering av vår anonyme kommentators uppgifter:

Det var inte 700 000 väljare som röstade nej på Irland, utan 862 415.
Valdeltagandet låg på 53,1 procent, vilket är högre än vid folkomröstningarna om Nicefördraget - 34 procent i första omgången och 49 procent i andra.
I motsats till vad många "analytiker" påstått tjänade alltså nej-sidan på ett högt valdeltagande.

Anonym sa...

Det är dags för EU-kramarna att klättra ned från sina höga hästar nu. Den ständiga bortförklaringen att folk är okunniga och inte vet vad de röstar på (den åsikten har högern inte bara när det gäller omröstningar i EU-sammanhang).

Visst är det ren feghet som gör att fördraget (aka. konstitution-light) klubbas igenom i parlementen istället för att låta folket göra sin röst hörd.

Jag tycker inte att vi ska ha folkomröstning om allting, men det bygger på att parlamentet (riksdagen) ska vara representativ för befolkningen i stort, och det är de definitivt inte i den här, och många andra EU-frågor.

Inte helt oväntat så står jag närmre den marxistiska synen på parlamentariker som mer eller mindre direkt företräder sina väljare, och definitivt långt ifrån den mer liberala synen där parlamentariker är som goda fäder och bestämmer vad som är bäst för sina medborgare (se exempelvis Held).