Den tyska valrörelsen får mycket liten uppmärksamhet i svenska media. Det är märkligt eftersom Tyskland är det startkaste landet inom EU och dessutom ett grannland.
Annat är det i t ex Financial Times. Där ägnas artikel efter artikel åt den oro som kapitalet känner inför en möjlig vänsterframgång i valet. "Tysklands val kommer att ha djupa återverkningar" är rubriken på en artikel av Wolfgang Munchau 15/8.
Han menar att den verkligt viktiga frågan är om Tyskland kommer att kunna genomföra "strukturella ekonomiska förändringar".
Hur kan det vara så, skriver Munchau, att den starkaste politiska kraften i öst, 15 år efter den tyska återföreningen, återigen är den yttersta vänstern?
Om ett stort antal tyskar vänder sig mot den fria marknaden, vilka möjligheter finns det då för ekonomiska reformer i Tyskland och övriga kontinentala Europa?
Financial Times oroar sig. Vi andra gläds över möjligheterna.
En annan värld är möjlig!
20 augusti 2005
03 augusti 2005
Tyska vänstern på frammarsch
Knappt sju veckor före förbundsdagsvalet i Tyskland ligger det nya Vänsterpartiet, die Linke.PDS, fortfarande på tredje plats i opinionsmätningarna. Enligt opinionsinstitutet Forsa, som gör mätningar för Stern och RTL, ökade Vänsterpartiet till 12 procent. De gröna och liberala FDP har 7 procent vardera. Socialdemokraterna ligger på 26 procent medan högerpartiet CDU ligger på 45 procent.
Om opinionen håller i sig talar det mesta för ett maktskifte i Tyskland, men med ett tydligt inslag från vänstern utanför socialdemokratin. Socialdemokraterna har förlorat mycket av sitt väljarstöd på grund av sociala nedskärningar. I ledningen för det nya Vänsterpartiet finns Gregor Gysi och förre ordföranden för de tyska socialdemokraterna Oskar Lafontaine.
02 augusti 2005
Om världsläget
"Den ödesdigra utvecklingen utomlands har på nytt lärt oss två sanningar om friheten för ett demokratiskt folk.
Den första sanningen är, att friheten i ett demokratiskt land inte är säkerställd om folket tillåter att den privata maktkoncentrationen får utvecklas till en punkt då den blir starkare än den demokratiska staten själv. Detta är i realiteten fascism - kontroll över staten av en individ, en grupp eller genom någon annan form av privat maktutövning...
Det pågår hos oss i dag en privat maktkoncentration som saknar sitt motstycke i historien."
USA:s president Franklin D Roosevelt, den 29 april 1938
Den första sanningen är, att friheten i ett demokratiskt land inte är säkerställd om folket tillåter att den privata maktkoncentrationen får utvecklas till en punkt då den blir starkare än den demokratiska staten själv. Detta är i realiteten fascism - kontroll över staten av en individ, en grupp eller genom någon annan form av privat maktutövning...
Det pågår hos oss i dag en privat maktkoncentration som saknar sitt motstycke i historien."
USA:s president Franklin D Roosevelt, den 29 april 1938
Ompröva utbildningspolitiken
För ett arbetarparti borde en minskad social snedrekrytering till högre studier vara ett kriterium på att man bedriver en riktig utbildningspolitik. Om resultatet i stället blir det omvända eller att en kraftig social snedrekrytering består, så borde detta leda till en allvarlig omprövning.
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.
Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.
Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
