Läs den här
Eller se den här (bredband)
Eller här (låg bandbredd)
07 december 2005
Spelet kring tsunamin
Göran Persson och Laila Freivalds kallade till presskonferens på eftermiddagen måndagen den 27 december förra året. Den direktsändes i TV.
Vi var nog många som förvånades då regeringen inte tycktes inse vidden av den katastrof som inträffat dagen före.
Var och en som följt nyhetssändningar på svensk TV, CNN eller någon annan utländsk nyhetskanal, förstod att katastrofen även för svensk del närmast kunde jämföras med Estonias förlisning.
Göran Persson talade om ett tiotal svenska offer, samtidigt som allmänheten kunde inse att det snarare handlade om hundratals. Det gav intryck av en regering som inte har koll på läget.
Nu har katastrofkommissionen konstaterat detta. Regeringen hade inte koll på läget. Av detta bör den dra slutsatser.
Att den borgerliga oppositionen utnyttjar detta är naturligt. Nästa år är det val.
Huruvida borgerligheten kan hantera kriser på ett bättre sätt är en öppen fråga. Det finns inget historiskt exempel på att den varit särskilt bra på det. Tvärtom.
En annan fråga inställer sig dock: Vilket ansvar kan och bör ett lands regering ta för att skydda sina turistande medborgare på andra sidan jordklotet? Och vilket ansvar kan och bör turisten ta?
Vi tycker att det är fullständigt orimligt att Sveriges regering och myndigheter ska kunna skydda alla svenskar oavsett var i världen de befinner sig. Den som väljer att göra en resa till ett annat land måste själv göra en riskbedömning: Vågar jag lita på säkerheten i det land jag reser till?
I fallet med tsunamin ställs inte denna självklara fråga. Många av dem som befann sig i Thailand var relativt välbeställda och kunde tala för sig. Regeringen skämdes över sin senfärdighet. Borgerligheten ville fiska röster på människors missnöje. Resebolagen framställde sig som handlingskraftiga när det gällde att hjälpa drabbade svenskar - bara för att senare skicka räkningarna för hemtransporterna till de svenska skattebetalarna. Var det inte självklart att de som tagit betalt för att arrangera resorna skulle ta ett ansvar för de drabbade svenskarna i katastrofens stund? Och varför skulle de gå skadeslösa?
Knappt någon har därför vågat eller haft intresse av att belysa den självklara frågeställningen om den enskildes och resebolagens ansvar.
I stället fick man i radion höra svenskar i Thailand förvänta sig att det svenska räddningsverket skulle befinna sig på plats dagen efter. Är det rimligt? Ska Räddningsverket finnas på plats i hela världen? Och om svaret på det är jakande, så följer frågan: Vem ska betala? Och vad ska vi avstå från i Sverige för att skydda alla svenskar som har råd och själva väljer att resa långt, långt bort?
Vi var nog många som förvånades då regeringen inte tycktes inse vidden av den katastrof som inträffat dagen före.
Var och en som följt nyhetssändningar på svensk TV, CNN eller någon annan utländsk nyhetskanal, förstod att katastrofen även för svensk del närmast kunde jämföras med Estonias förlisning.
Göran Persson talade om ett tiotal svenska offer, samtidigt som allmänheten kunde inse att det snarare handlade om hundratals. Det gav intryck av en regering som inte har koll på läget.
Nu har katastrofkommissionen konstaterat detta. Regeringen hade inte koll på läget. Av detta bör den dra slutsatser.
Att den borgerliga oppositionen utnyttjar detta är naturligt. Nästa år är det val.
Huruvida borgerligheten kan hantera kriser på ett bättre sätt är en öppen fråga. Det finns inget historiskt exempel på att den varit särskilt bra på det. Tvärtom.
En annan fråga inställer sig dock: Vilket ansvar kan och bör ett lands regering ta för att skydda sina turistande medborgare på andra sidan jordklotet? Och vilket ansvar kan och bör turisten ta?
Vi tycker att det är fullständigt orimligt att Sveriges regering och myndigheter ska kunna skydda alla svenskar oavsett var i världen de befinner sig. Den som väljer att göra en resa till ett annat land måste själv göra en riskbedömning: Vågar jag lita på säkerheten i det land jag reser till?
I fallet med tsunamin ställs inte denna självklara fråga. Många av dem som befann sig i Thailand var relativt välbeställda och kunde tala för sig. Regeringen skämdes över sin senfärdighet. Borgerligheten ville fiska röster på människors missnöje. Resebolagen framställde sig som handlingskraftiga när det gällde att hjälpa drabbade svenskar - bara för att senare skicka räkningarna för hemtransporterna till de svenska skattebetalarna. Var det inte självklart att de som tagit betalt för att arrangera resorna skulle ta ett ansvar för de drabbade svenskarna i katastrofens stund? Och varför skulle de gå skadeslösa?
Knappt någon har därför vågat eller haft intresse av att belysa den självklara frågeställningen om den enskildes och resebolagens ansvar.
I stället fick man i radion höra svenskar i Thailand förvänta sig att det svenska räddningsverket skulle befinna sig på plats dagen efter. Är det rimligt? Ska Räddningsverket finnas på plats i hela världen? Och om svaret på det är jakande, så följer frågan: Vem ska betala? Och vad ska vi avstå från i Sverige för att skydda alla svenskar som har råd och själva väljer att resa långt, långt bort?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
