Röda raketer

Reinfeldt svagaste länken

2010-09-10T18:44:00.004+02:00

I SR:s stora partiledarduell visar sig statsminister Fredrik Reinfeldt vara den svagaste länken. Intressant, därför att få knappast hade tippat det i förväg. Med sin pompösa, statsmannamässiga stil blir han stelheten själv, nästan obegriplig i det första replikskiftet med Mona Sahlin.

Trots medierapporteringen under den här valrörelsen (med de ihärdiga kampanjerna Mosa Mona och Dissa Ohly), så gav regeringsalliansen ett väldigt blekt intryck. Och som sagt statsministern själv det allra blekaste. Alliansen har dock sin kompass inställd och vill sträva vidare. Be aware!

Lyssna själv! Första timmen. Andra timmen.

-------
SvD

En hälsning från Grekland

2010-05-04T18:56:00.004+02:00

Akropolis i Aten den 4 maj 2010

Från KKE:s hemsida

Bilder av första maj

2010-05-02T17:55:00.014+02:00

Det var mycket folk i vänsterns förstatåg i Stockholm. Flammans chefredaktör Aron Etzler säger att han aldrig sett så många i ett demonstrationståg i Kungsträdgården. SvD:s Per Gudmundson konstaterar: "Som vanligt på senare år drog V mer folk än S." Lars Ohly framträdde som en statsman och berättade för en entusiastisk publik vilka reformer som kommer att genomföras efter att vi besegrat borgarna i höstens val.

I mitten av bilden CH Hermansson i Kungsan. Den förre partiledaren hänger fortfarande med.

Hänger med gör även Vänsterns blåsorkester med filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö trakterandes klarinetten.

På en vägg på Götgatan påminns vi om Karl Marx denna dag.

Och om hans vision om ett samhälle där fördelningen av samhällets resurser ska ske enligt principen: Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Vid La Mano på Katarinavägen hyllades de svenskar som stred för demokrati i Spanien på 1930-talet. I förgrunden syns den spanska reublikens fana.

-------

SvD, DN, AB

Perspektiv på attentatet mot Norrskensflamman

2010-03-02T13:28:00.012+01:00

I morgon onsdag har det gått 70 år sedan det värsta terrordådet i svensk 1900-talshistoria. Den 3 mars 1940 sprängdes den kommunistiska tidningen Norrskensflammans hus i Luleå. Fem människor dog, varav två var barn. Ansvariga för dådet var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra officerare och journalisten Gunnar Hedenström på högertidningen Norrbottens-Kuriren. De dömdes för skadegörelse - inte för mordbrand - och benådades av samlingsregeringen 1944.

Flammans tidningshus efter terrordådet

Minnet av händelsen får nu uppmärksamhet i media. Samtidigt finns tendenser att skapa förståelse för attentatet eftersom det riktades mot kommunister som vägrade att stödja vårt grannland Finland i krig mot Ryssland. Det finns i och för sig inte någon som försvarar själva attentatet. Samtidigt finns det de som anser att Finlands sak verkligen var vår då för 70 år sedan. Finland framställs som det lilla oskyldiga landet som anfölls av den stora ryska björnen.

Det var i alla fall så som högern ville framställa läget på den tiden. Men så framstod det inte för alla. Finland var inte ett demokratiskt land före förlusten i andra världskriget. Det fanns visserligen ett visst parlamentariskt inslag, men de medborgerliga rättigheterna var kraftigt beskurna.

Röda gardets fana

Finland hade 1918 utkämpat ett av de blodigaste inbördeskrigen i 1900-talets historia. Mer än en procent av befolkningen dödades. Den vita högerns hämnd drabbade alla som stått på den röda sidan. Över 80 000 arresterades. 20 000 människor avrättades eller dog i koncentrationsläger efter krigets slut.

Den finska högern ville framställa inbördeskriget som ett "frihetskrig" mot Ryssland, trots att den ryska regeringen hade erkänt Finlands självständighet i ett beslut den 18 december 1917. Ryssland gjorde alltså inte anspråk på Finland. Det gjorde däremot Finlands arbetarbefolkning.

Hitler och Mannerheim

I verkligheten var det finska inbördeskriget ett klasskrig från högern mot den egna befolkningen. Benämningen "frihetskrig" blir också cynisk med tanke på att tyska trupper var helt avgörande för den finska högerns seger. Som tack för hjälpen fick Tyskland tillsätta Friedrich Karl von Hessen, som finsk kung med namnet Väinö I. Han tvingade dock avsäga sig kronan efter att Tyskland hade förlorat första världskriget.

Under 1920- och 30-talet var Finland en auktoritär stat. Kommunistisk verksamhet var förbjuden. Den fascistiska Lapporörelsen terroriserade vänstern, socialdemokraterna och även liberala personer. I ledningen för landet stod personer som den tyskvänlige Pehr Evind Svinhufvud och den gamle ryske tsargeneralen Gustaf Mannerheim.

Offrens grav i Luleå

Vid tiden för det finska vinterkriget hade andra världskriget pågått i tre månader. Tyskland hade lagt under sig Österrike, Tjeckoslovakien och Polen.

Det var därför inte så märkligt att vänstern i Sverige och andra länder hade svårt att se hur Finlands sak kunde vara deras. Däremot är det lätt att förstå varför den svenska högern så ivrigt ville stödja Finland i kamp mot den röda faran.

Efter det finska vinterkriget fortsatte Finlands utveckling högerut. 1941 anslöt man sig till Hitlers och Mussolinis Antikominternpakt. Mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 stred Finland på Hitlertysklands sida i andra världskriget. Inom den finska högern närdes drömmen om ett Storfinland - från Östersjön till Uralbergen.

Först efter att Finland förlorat i andra världskriget kunde landet börja utvecklas i demokratisk riktning. Det är mot denna bakgrund man måste betrakta attentatet mot Norrskensflamman för 70 år sedan.

-------

Flamman "70 år sedan sprängningen av Flamman"

SR P1 "En svensk terrorist" drama

SR P1 "Flamman brinner"

SR P1 "Natten mot den tredje mars" dokumentär

Norrbottens-Kuriren "Jag uttalar mig inte för mordbrännarorganet"

Norrbottens-Kuriren "Attentatet som skakade Sverige"

Norrbottens-Kuriren "I Storsien lever minnet av historien vidare"

Norrbottens-Kuriren "Vreden känns stark 70 år senare"

SvD "Laddat om nästan bortglömt attentat"

Journalisten "Vad har attentatet betytt för Flamman?"

Howard Zinn död

2010-01-31T14:39:00.005+01:00

Den amerikanske historikern Howard Zinn dog i veckan vid 87 års ålder. Trots att Zinn uppnådde en ansenlig ålder känns det ändå sorgligt att han gått bort.

Vi har redan tidigare uppmärksammat Howard Zinn på denna blogg och haft en länk till hans hemsida bland våra vetenskapliga länkar. För han var en vetenskapsman i ordets bästa bemärkelse, en person som lyfte fram sidor av historien som makthavarna försökt dölja. Genom sin bok om det amerikanska folkets historia från 1980 (A Peoples History of the United States of America, svensk utgåva på Ordfront) har han återuppväckt minnet av de tusen och åter tusen kämpande människor som bidragit till historiens utveckling.

Howard Zinn föddes i en arbetarfamilj i Brooklyn, New York. Under andra världskriget var han frivillig bombpilot i Europa. Efter kriget studerade han med hjälp av "the GI Bill" som gav tidigare soldater ekonomiska möjligheter att studera.

Från 1956-1963 arbetade han som historieprofessor på Spelman College i Georgia, en skola för svarta studenter som kom att hamna i centrum för medborgarrättsrörelsens kamp. Zinn avskedades eftersom han stödde de svarta studenternas kamp. 1964-1988 var han professor i statskunskap vid Boston University.

Howard Zinn blev en betydelsefull personlighet i kampen mot Vietnamkriget och senare mot varje krig. En av hans sista föreläsningar handlade om myten om "de heliga krigen" från 11 november förra året. Den ger en utmärkt bild av Howard Zinns varma humor, medmänsklighet och knivskarpa intellekt.

Andra texter:

Pierre Gilly, ETC, DN, Jonas Sjöstedt

Nyhetstips!

2010-01-20T19:49:00.008+01:00

För den som vill hålla sig informerad om vad som egentligen händer runt om i världen vill vi rekommendera webb-tv-kanalen Democracy Now! Det är en oberoende amerikansk nyhetsförmedling som vunnit pris för sin rapportering. 2008 fick Democracy Now! det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award.

För ett smakprov: Titta på deras rapportering om bakgrunden till katastrofen på Haiti.

En annan kanal som kan nås via webben är msnbc:s Countdown med Keith Olbermann, Rachel Maddow Show, Hardball med Chris Matthews och The Ed Show med Ed Schultz. Samtliga dessa speglar i första hand amerikanska, men även internationella, nyheter ur ett center-vänsterperspektiv.

Här utsätts högern för bitande och intelligent kritik. Här slipas argument för reformpolitik.

Vi borde ha likartade nyhetsprogram här i Sverige!

Röda raketers nyårskrönika 2009

2009-12-31T11:25:00.048+01:00

2009 har varit ett spännande år. På Röda raketer har vi endast i begränsad omfattning kunnat kommentera händelseutvecklingen. Men det finns ändå tillräckligt med material för att göra en återblick.

Årets början präglades av Israels vettlösa angrepp på Gaza. Kriget drabbade i första hand civilbefolkningen i Gaza, som är ett av världens mest tättbefolkade områden. I Sverige och hela världen utvecklades en stark proteströrelse.

Den israeliska högern framställde de primitiva Qassamraketerna som det stora säkerhetsproblemet. Vi visade att trafiksäkerheten på de israeliska vägarna är ett betydligt större problem för Israel.

I början av året gjorde vi också ett nedslag i staden Rjukan där den norska arbetarrörelsen föddes. Denna plats blev under den tyska ockupationen känd för sin roll i Hitlers planer på en tysk atombomb. Något som stoppades av modiga moståndsmän. Det visade sig att denna stad inhyser världens tredje största socialistiska bibliotek.

När Barack Obama skulle installeras som USA:s 44:e president hyllades han av ett uppbåd artister. De mest prominenta var Pete Seeger och Bruce Springsteen som framförde den ocensurerade versionen av Woody Guthries "This Land Is Your Land". Vilket i sin tur föranledde oss att skriva ett reportage från Woody Guthries hemstad Okemah i Oklahoma. Och om att Pete Seeger fick en senkommen ursäkt från San Diego.

Valet av Obama skapar helt nya möjligheter i världens mäktigaste land. Men hur ska vänstern förhålla sig? Vi skrev:

"Obama kommer som president att utsättas för påtryckningar från mäktiga konservativa krafter i det amerikanska samhället. Det finns en risk att han tvingas ge efter för dessa krafter. Men det finns också en möjlighet att han inte gör det. Hur det kommer att bli beror bland annat på oss."

Så här vid årets slut kan vi se att året sedan präglades av detta. En höger som besinningslöst bekämpar Obama och en vänster som tvekar i sitt stöd. USA är ett delat land. Trots detta har Obama under sitt första år lyckats genomföra de mest genomgripande förändringarna i USA sedan 1960-talet.
Apropå USA kunde vi inte avhålla oss från att berätta historien om en av pionjärerna i den amerikanska arbetarrörelsen, Mother Jones.

I mars uppmärksammade vi Pariskommunen från 1871. Liksom det iranska nyåret. Och när vi ändå var inne på jubiléer passade vi på att uppmärksamma aprilrevolutionen i Portugal.
Så sent som på 1940- och 50-talet diskriminerades svarta idrottsmän inom amerikansk baseball. En av dem som bidrog till att bryta rasbarriären inom denna sport var Lester Rodney från den kommunistiska dagstidningen Daily Worker.
Det finns många kommunister som haft stor betydelse för mänskligheten. En av dem var konstnären Picasso, vars politiska engagemang ofta hamnar i skymundan. Dock inte hos oss.

Inrikespolitiskt har vi uppmärksammat att den borgerliga strategin för att sälja ut offentlig egendom är olaglig. Och att regeringens ambition på utbildningsområdet är allt för låg.
På första maj kunde vi i år rapportera från både Stockholm och Schweiz.

I juni röstade européerna i valet till Europaparlamentet. Ja, inte alla förstås. En del valde att bojkotta valet vilket hjälpte högern att vinna. I Iran ledde presidentvalet fram till protester som ännu inte slocknat.
En nyläsning av Machiavelli ger vid handen att mannen egentligen var demokratiskt sinnad.

I USA blir kommunistpartiet allt mer publikt och bjuds emellanåt in till de stora TV-bolagen.

Under hösten har den tyska vänstern varit på frammarsch.

Kampen för allmän sjukvård i USA trappades upp. Det är en märklig logik när företrädare från delstater med sämsta hälsotalen bekämpar en reform som hårdast.
I november uppmärksammade vi att utförsäljningen av våra apotek inte leder till verklig frihet.
Och så den glada nyheten till årets slut att vänsterns utbildningspolitik börjar röra sig åt vänster.

Det har naturligtvis hänt så mycket mer som vi hade kunnat skriva om. Nu blev det inte så. Förhoppningsvis kommer det nya året ge oss mer tid och kraft att kommentera mera.

Tills dess önskar vi alla våra läsare
Gott Nytt År!

Äntligen skolpolitik till vänster

2009-12-23T09:22:00.012+01:00

Vänsterpartiet har efter en längre svacka kommit tillbaka i den skolpolitiska debatten. Det är inte längre kommunalisering, frihet från prov, betyg och läxor som är ledorden. I ett nytt utbildningspolitiskt program är det i stället är det rätten till kunskap, höjda ambitioner, utvärdering av elevernas lärande och likvärdighet som står i centrum. Det vill säga en klassisk vänsterlinje.

I dagens nummer av Upsala Nya Tidning skriver Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly och partiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca ett debattinlägg under rubriken "Ge staten ökat ansvar för skolan".

Ohly och Dinamarca konstaterar att Vänsterpartiet misslyckades i den förra valrörelsen:

"Jan Björklunds smutskastning av den svenska skolan och svartmålning av skolans resultat möttes inte av en vänster som tog skolans viktigaste uppgift på allvar. När vi nu presenterar ett nytt utbildningspolitiskt program är det just rätten till kunskap och utvärdering som står i centrum."

Regeringen kritiseras för att "inte ha ambitionen att höja den totala kunskapsnivån i samhället. Framtidens arbetsliv kommer att kräva mer av kunskaper i matematik, data, engelska och svenska än gårdagens", skriver Ohly och Dinamarca.

Men det är inte bara arbetslivets behov som ska tillgodoses. Därför krävs också goda ämneskunskaper inom samhällsområdet:

"Skolan ska också ge alla elever verktyg att förstå och kritiskt ta ställning till samhällets svåraste frågeställningar. Demokratin kan bara utvecklas om alla barn och ungdomar utbildas så att de också kan vara med om att fatta beslut om hur Sverige ska styras. För det krävs också grundläggande och djupgående kunskaper i historia och samhällskunskap."

Talet om en "betygsfri skola" är nu borta. I stället kräver Ohly och Dinamarca att betyg ska ges "efter genomgången, fullgjord utbildning. Så är det i arbetslivet och så bör det vara i skolan."

"Detta måste kombineras med att elevers och föräldrars rättmätiga krav på uppföljning och utvärdering tillgodoses. Alla måste få veta hur de ligger till, vilka krav som ställs och vilket ansvar skolan tar för att uppnå målen för utbildningen."

Vänsterpartiet stödde kommunaliseringen av skolan i början av 90-talet, men inser nu att detta var ett misstag. Likvärdighet i utbildningen uppnås inte om Sveriges 290 kommuner bygger upp 290 olika system. Till detta kommer en marknadsanpassning och friskolereform som ytterligare skadat likvärdigheten:

"Därför omprövar vi vår inställning och vill se ett ökat statligt ansvar för skolan. På samma sätt hoppas vi att de partier som stött marknadsanpassningen av skolan ska öppna ögonen för dess negativa effekter och våga ompröva sin politik."

Äntligen ser vänstern ut att få en skolpolitik åt vänster!

God Jul och Gott Nytt År!

önskar

Raketerna

Valfrihetsidioti

2009-11-15T10:02:00.018+01:00

Ibland är det riktigt bra att själv kunna välja. Men ibland är det rena idiotin. Ta det här med apoteket till exempel.

Det ökar inte på något sätt vår valfrihet om vårt närmaste apotek ägs av staten eller av AB Ruffel & Båg. Så länge detta apotek ligger kvar på samma ställe, har samma utbud och öppettider, så tillför en sådan privatisering noll och intet.

Om däremot tjänsten utvecklas - öppettiderna och utbudet utökas - ja, då kan det sägas att vår frihet att välja har ökat. Om vi kan åka till macken och köpa huvudvärkstabletter när apoteket är stängt så är det en förbättring. Men det berodde i så fall inte på privatiseringen. Staten hade som ägare kunnat göra samma sak och därmed öka vår valfrihet.

Eller ta det här med elektriciteten. Avregleringen av elmarknaden har inte tillfört vår frihet någonting. Vår valfrihet består i att kunna tända eller släcka lamporna eller att sätta på spisen när vi vill. Det spelar liksom ingen roll vem vi valt som leverantör av elektriciteten. Så länge elen fungerar.

I stället har vår valfrihet minskat genom avregleringen av elmarknaden. Vi tvingas ägna tid åt att fundera och fylla i papper för att få samma sak som vi fick tidigare. Dessutom har det blivit dyrare, vilket också har minskat vår frihet. Vi har fått mer besvär och tvingas betala mer för samma tjänst. Vilken idiot var det som hittade på detta?

När det gäller telefonin så har den blivit billigare efter avregleringen. Men det beror inte på avregleringen utan på den tekniska utvecklingen. Att behöva fundera över vilket bolag som levererar den bästa tjänsten tillför inget. Tvärtom. Vi kan nöja oss med att staten levererar den bästa tjänsten och att de sämre alternativen inte blir valbara. Vem vill ha friheten att välja det som är sämre?

Att sälja ut sjukhus och vårdcentraler ökar vår valfrihet lika lite som utförsäljningen av apotek. Samma sak med skolan. Visst, vi skulle gärna vilja välja en skola som är bättre än den vi går i. Men det borde alla få göra. Få en skola som är bättre, alltså. De stackare som inte förstod vad som var bättre eller inte fick plats i den bättre skolan, ska de fortsätta att gå i den sämre skolan? Vi tycker att alla borde få rätt till det bästa!

De flesta av de "valfrihetsreformer" som genomförts på senare år handlar om våra grundläggande behov. Sjukvård, skola, medicin, elektricitet, telefoni osv. Det handlar om delar av våra liv som bara borde fungera. Många basala behov borde vi kunna tillfredställa gemensamt, så att vi inte behöver ägna vår dyrbara tid på jorden till att bekymra oss om sådant.

Att inte behöva oroa sig över livets nödtorft är ett tecken på framsteg i mänsklighetens historia. Alla människor behöver arbete, bostad, sjukvård, utbildning, elektricitet och telefoni. Här finns samordningsvinster att göra!

Genom att fixa livets nödtorft tillsammans får vi tid över till valfrihet inom de högre sfärerna av mänskligt liv. På så sätt kan vi får ett samhälle där individer kan växa, där "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling", som Marx sa.

Marx må betraktas som utopiker. Det kanske aldrig går att nå ett idealtillstånd för mänskligheten. Men vi kanske borde sträva åt det hållet. Marx ord i Den tyska ideologin är spännande:

"Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det
ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta
kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill,
utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker."

En återgång till kampen för överlevnad är inte utökad frihet för oss. Vi vill få frihet att leva - inte bara att överleva.

Kalla krigare

2009-11-10T19:49:00.008+01:00

Dagens ledare i Svenska Dagbladet var ett bottennapp. Vänsterns ledare Lars Ohly framställs som en person som alltid stod "på fel sida om muren". För tjugo år sedan! Men på vilken sida står SvD om dagens murar - i till exempel Israel?

SvD utnyttjar 20-årsfirandet av Berlinmurens fall till att uppamma lite antikommunism - för dagens politiska syften. "Nu vill Mona Sahlin ta in honom och hans parti i regeringen", skriver SvD.

Det kan finnas anledning att ifrågasätta hur partier och personer agerat historiskt. SvD ifrågasätter att vänsterpartiet besökte Ceaucescu i Rumänien. Men vore det inte klädsamt att samtidigt berätta att den dåvarande borgerliga regeringen förärade samme Ceaucescu Serafimerorden 1980. Historien är inte alltid så enkel.

När SvD anklagar vänstern för bristande demokratiskt sinnelag borde tidningen kanske också ägna några rader åt högerns odemokratiska dito. Hur ställer sig dagens nya moderater till förre partiledaren Gösta Bagges uttalande att "demokratin undergräver helhetens intressen, leder till demagogi och bossvälde och hotar det allmännas bästa"?

Eller en mer aktuell fråga: Hur ställer sig de nya moderaterna till nuvarande partiledaren Reinfeldts föraktfulla uttalanden om svenska folket som "mentalt handikappade"? ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”, skrev Reinfeldt i sin bok Det sovande folket 1993. Fyra år efter Berlinmurens fall!

Politisk logik i USA

2009-09-19T13:08:00.013+02:00

Man skulle kunna tro att de som som har det sämst är de som hårdast vill kämpa för förbättringar. De har ju det största intresset för att förbättra sin situation. Men inom politiken är det ofta tvärtom. Ett intressant exempel på detta finner vi sjukvårdsdebattens USA.

Det visar sig att de främsta politiska motståndarna till en allmän sjukförsäkring i hela USA kommer från de delstater där sjukvården och folkhälsotalen är som sämst. South Carolina (Sydkarolina) är det främsta exemplet på detta.

Delstaten har tillsammans med Mississippi den sämsta sjukvården och de sämsta folkhälsotalen i hela USA. Mer än 20 procent av invånarna saknar sjukförsäkring. Medellivslängden är den tredje lägsta i landet. Mödrahälsovården är bland de sämsta. Barnadödligheten är bland de högsta. Mer än 15 procent av alla barn är för tidigt födda. South Carolina har i femtio år haft de högsta dödstalen i stroke. Mer än 13 procent av alla tonårsflickor blir gravida.

Med en sådan statistik har invånarna i South Carolina allt att vinna på en allmän sjukförsäkring. Invånarna borde välja politiker som verkligen kämpar för att förbättra situationen. Men nej då! I stället är det precis tvärtom. Några av de främsta motståndarna till sjukvårdsreformer kommer från just South Carolina.

När president Obama nyligen höll sitt tal om sjukvårdsreformen inför kongressens båda kamrar ropade en av ledamöterna "Du ljuger!" till presidenten, vilket är ett tydligt brott mot kongressens etikett. Det var republikanen Joe Wilson från South Carolina. Han fick en reprimand för sitt uppträdande av representanthuset. På sin hemsida använder Wilson händelsen för att samla kampanjpengar.

South Carolinas båda senatorer är de mest högljudda kritikerna mot sjukvårdsreformen. Republikanen Jim Demint anser att kampen mot sjukvårdsreform är en kamp "för frihet". I en intervju hoppades han att sjukvårdsreformen skulle bli Obamas "Waterloo", att det skulle "knäcka honom". På Demints egen hemsida är kampen mot Obamas sjukvårdsreform den stora frågan. Kampen mot alla aborter är ett annat av Demints teman i en delstat där andelen tonårsgraviditeter är bland de högsta i USA.

Den andre senatorn från South Carolina, republikanen Lindsey Graham, anser att allmän sjukförsäkring skulle bli "förödande" för USA. "Med socialiserad sjukvård tvingas folk vänta längre för att få vård", säger Graham som kommer från en delstat där många invånare inte får någon vård alls.

Guvernören Mark Sanford (R) försökte nyligen förhindra att delstaten skulle ta del av regeringens ekonomiska stimulanspaket. Detta i en delstat som förutom dålig folkhälsa har hög arbetslöshet (den sjätte högsta i USA).

Med sådana politiker är det ingen slump att folkhälsan är så dålig i South Carolina. Förhållandet är för övrigt likartat i de flesta amerikanska sydstater. Frågan är bara: Varför röstar invånarna på sådana politiker? Varför röstar de mot sina egna intressen?

-------

Se två inslag om South Carolina på The Rachel Maddow Show (Första och andra inslaget).

DN, DN, SvD, SvD, SvD

Platons samlade skrifter

2009-09-12T15:41:00.006+02:00

Snart finns Platons samlade skrifter på modern svenska i översättning av Sveriges meste och bäste översättare Jan Stolpe. Den 23 september kommer det sjätte och sista bandet som sammanlagt omfattar nästan 3000 sidor.

Platon är en mångsidig och intressant filosof. Mest känd har han blivit för sin filosofiska idealism och statslära. Han hävdar rakt av att det är filosoferna som ska styra staten eftersom de har insikt i rättrådigheten. Mindre kända är hans idéer om ett kommunistiskt idealsamhälle. I boken Staten pläderar han för gemensamt ägande - som även omfattar kvinnor och barn.

I en intressant intervju i dagens DN berättar översättaren Jan Stolpe mer:
-Han är jävligt konstig för oss på många sätt, men rätt vad det är glimtar det till med en väldig direktkontakt, och så finns det alla lägen däremellan. Det är en ständig svängning mellan auktoritära, odemokratiska idéer och en djupt humanistisk inställning.

Vänstern på frammarsch i Tyskland

2009-08-31T19:03:00.008+02:00

Vänstern går framåt i Tyskland. Efter helgens delstatsval i Sachsen, Thüringen och Saarland framstår vänsterpartiet Die Linke som den stora valvinnaren. I Sachsen och Thüringen blev partiet näst största parti, större än socialdemokraterna, SPD.

I Saarland blev partiet det tredje största, nästan lika stort som SPD. Partiet ökade sitt röstetal från 2 procent till mer än 21. Framgången beror i hög grad på att en av partiets ledare, den tidigare socialdemokratiske partiordföranden Oskar Lafontaine, kommer från Saarland. Men den visar än en gång att partiet etablerat sig som ett starkt parti även i västra Tyskland.

Konservativa CDU går tillbaka och kan förlora regeringsmakten i både Thüringen och Saarland. Det förutsätter dock att socialdemokraterna väljer att samarbeta med vänstern i stället för CDU. Något man inte gjorde på riksplanet där SPD regerar tillsammans med CDU - trots att vänstern, SPD och de gröna har majoritet.

Om mindre än en månad är det förbundsdagsval i Tyskland.

På bilden överst syns Gregor Gysi på valmöte i Erfurt. Bilden nedan visar Oskar Lafontaine på valmöte i saarländska Saarbrücken.
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD

Back in business - Proggens affischer

2009-08-23T20:05:00.011+02:00

Efter en välbehövlig bloggsemester är Röda raketer back in business med ett besök på anrika Nordiska museet i Stockholm. Muséet grundades för att bevara den gamla allmogekulturen, men har efterhand utvecklats till Sveriges största kulturhistoriska museum. Just nu pågår här en utställning med namnet "Proggens affischer".

Det är en utställning med affischer från 1960- och 70-talets vänsterrörelse, kvinno-, freds-, musik- och solidaritetsrörelse. Besökaren möts av 1 majaffischer och solidaritetsaffischer för Vietnams folk.

När det begav sig var det nog få som kunde tänka sig att dessa affischer en dag skulle ställas ut på ett museum som Nordiska. Men, men, allt fast förflyktigas, som Marx sa. Eller "det finns inget beständigt utom förändring", som Herakleitos sa.

På utställningen blandas det politiska med det anarkistiskt provokativa. Här finns Che Guevara, Svarta pantrarna, kampen mot militärjuntan i Grekland, solidariteten med Chiles folk.

Här återfinns en av Kjartan Slettemarks Nixonaffischer. Liksom Sture Johannessons Undergroundaffisch till en utställning på Lunds konsthall 1968. Affischen fick styrelsen att bannlysa utställningen. Som en protest mot detta beslut avgick överintendent Folke Edwards.

Men nu har alltså dessa affischer hamnat på ett riktigt museum, som inte bara vill bevara den gamla allmogekulturen utan även ett stycke vänsterhistoria.

Change is Coming

2009-07-03T11:53:00.039+02:00

Det amerikanska kommunistpartiet har länge befunnit sig i marginalen av amerikansk politik. Detta håller nu på att ändras. Den politiska situationen i USA har skapat nya möjligheter. Och partiet har blivit mer öppet och kreativt.

“Det nya politiska, ekonomiska och ideologiska landskapet har skapat en möjlighet för vänstern att kliva ut från den politiska periferin till huvudfåran inom amerikansk politik,” säger partiets ordförande Sam Webb.

Ett exempel på detta är den nyligen bildade kommission för att stärka arbetet bland religiösa. Detta uppmärksammas bland annat av Wasington Post och Baltimore Sun. Tim Yeager, fackföreningsman från Chicago och medlem i Episkopalkyrkan är ordförande i kommissionen:
“Vi vill nå ut till religiösa människor och samfund, finna vägar att stärka vårt enhetsarbete med dem och välkomna troende till vårt parti,” säger Yeager.
“Några av de främsta ledarna i vår historia har varit troende män och kvinnor och vårt parti har varit stolt över att arbeta tillsammans med dem. Det mest kända exemplet är naturligtvis pastor Martin Luther King, Jr.”

Sam Webb på ett seminarium med rubriken "We Are All Socialists Now" vid 2009 Conference on World Affairs i Boulder, Colorado

I mer än 50 år har amerikansk vänster befunnit sig i utkanten av amerikansk politik. Förföljelserna under McCarthy-eran, kalla kriget och den långvariga ekonomiska expansionen efter andra världskriget marginaliserade vänstern. Men detta kan nu komma att ändras. Under Sam Webbs ledarskap har det amerikanska kommunistpartiet blivit ett mer öppet parti. Partiet ser stora möjligheter till sociala framsteg, men inser också att det kräver ett förändrat förhållningssätt inom vänstern.

“Vi måste befria oss från den 'marginaliseringens mentalitet' som varit kännetecknande för vänsterns politiska kultur under andra hälften av 1900-talet,” säger Sam Webb. Med detta syftar han på förenklade politiska föreställningar, där man inte utnyttjar nya politiska öppningar eller strävar efter att vinna över majoriteten på sin sida, där man inte skiljer på demokrater och republikaner.

“Om inte vänstern, inklusive kommunisterna, befriar sig från denna mentalitet kommer den att missa ett unikt tillfälle att växa och påverka vårt lands inriktning.”

Sam Webb intervjuas av Glenn Beck på Fox News

Det amerikanska kommunistpartiet når ut med sitt budskap i en omfattning som aldrig förr. Ledande företrädare bjuds in till talk-shows på CNN, Fox News och andra större tv- och radiokanaler. Partiet arbetade aktivt för att Obama skulle vinna presidentposten. Inte för att man trodde att detta skulle innebära socialism, utan för att det var ett första nödvändigt steg på vägen framåt. Under Obamas första halvår som president har detta blivit tydligt.

“Om de senaste 30 åren var en period av högerpolitik, så kan det närmaste årtiondet bli en period med reformer, till och med radikala sådana,” säger Sam Webb. “Efter sex månader med Obama som president anser jag utan tvekan att det politiska landskapet, atmosfären, samtalet och dagordningen har radikalt förändrats jämfört med de föregående åtta åren.”

Han räknar upp ett antal områden där verkliga reformer är möjliga: sjukvårdsreform, tuffa regleringar på finansmarknaden, stimulans till ekonomin, tillbakadragande av trupperna från Irak och Afghanistan, skapande av miljoner gröna jobb, fackliga rättigheter, jämställdhet.

“Allt detta är inom räckhåll,” säger Sam Webb och understryker att valet av Obama var en nödvändig förutsättning för allt detta.

Elena Mora, organisationssekreterare och medlem i partistyrelsen, i en debatt om Kuba på CNN

Naturligtvis har Obamas regering inte gått så långt som Sam Webb skulle önska. Det gäller t ex ekonomin och krigen. Men den nye presidenten har skapat ett demokratiskt utrymme i kampen för fred, jämställdhet och ekonomisk rättvisa."Om detta kan fortsätta och få en mer konsekvent progressiv, folklig och radikal reforminriktning beror i stor utsträckning på om den rörelse som valde honom fyller upp och utvidgar detta utrymme," säger Webb.

Sam Webb, Change is Here, Change is Coming

Slavoj Žižek om revolutionen i Iran

2009-06-27T08:46:00.002+02:00

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver intressant om revolutionen i Iran. Vi fäster oss särskilt vid hans anmärkningar kring skeptiker på vänsterkanten som inte känner igen en revolution då den verkligen inträffar.

Högern stärks i EU

2009-06-07T23:14:00.006+02:00

Vänstern har försvagats såväl i Sverige som i Europa i stort. Högern, inklusive rasistiska partier, har stärkts. På bilden ovan propagerar italienska Lega Nord mot invandrare. I Sverige har den borgerliga alliansen fått fler röster än oppositionen

Förklaringarna är flera. I Sverige kan vi konstatera att det i detta val fanns flera enfrågepartier -som FI och Piratpartiet - som profilerade sig i frågor där vänstern traditionellt är stark. De vänsterväljare som inte röstade har också bidragit till högerns framgångar (så är det ju på varje politisk arena där man avstår från kampen).

I Europa i stort blåser det högervindar. I den ekonomiska krisens kölvatten vädrar extremhögern morgonluft. Så var det även under 1930-talets stora kris.

Det stämmer till eftertanke.

-------

DN, DN, SvD, SvD

Rösta rött idag!

2009-06-07T10:12:00.011+02:00

Oavsett vad man tycker om EU, så har vi ett val idag. Utgången av valet kommer att påverka oss, vare sig vi vill det eller inte.

Vi har två alternativ. Antingen väljer vi att stödja borgarna eller vänstern.

Stödet till borgarna kan göras på två sätt. Antingen röstar man aktivt på ett borgerligt parti eller så väljer man att inte rösta alls. Piratpartiet är inget tredje alternativ. Partiets ordförande Rickard Falkvinge har själv berättat att han är "ultrakapitalist".

Antingen kommer det att bli mer borgerlig politik eller mindre. Det beror på hur vi väljer. Det beror på oss.

Vallokalerna har öppet till klockan nio. Gör en insats. Det kommer vi att göra. Se till att alla vänstervänner använder sig av rösträtten. Vi har några timmar på oss!

Nu går vi och röstar. Rött, som vanligt.

-------

Så här går det till!

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD

Vänstern i EU stoppade avknoppningar

2009-06-06T09:24:00.013+02:00

Ett praktiskt exempel på vänsterns betydelse i EU handlar om avknoppningar av offentlig verksamhet i Sverige. Detta är en fråga som uppmärksammats allt för lite. Därför berättar vi om den historien.

I den borgerliga regeringens första regeringsförklaring var privatisering genom "avknoppningar" ett av huvudnumren. I borgerligt styrda kommuner och landsting satte man igång stora projekt för att sälja ut stora delar av verksamheten. I vissa kommuner ville man till och med sälja ut alla skolor. I Upplands Väsby hann man sälja ut två tredjedelar av alla kommunens förskolor på mindre än ett år efter valet.

Sen blev det plötsligt stopp. I den senaste regeringsförklaringen finns ordet avknoppning inte ens med. Varför?

En av förklaringarna heter Eva-Britt Svensson från Vänsterpartiet. Hon ställde en fråga om avknoppningarnas laglighet till EU-kommissionären Neelie Kroes. Svaret tydliggjorde att borgarnas avknoppningar var olagliga. Detta har senare bekräftats av Statskontoret och i svensk domstol.

Om ingen vänsterpartist funnits i Bryssel, så hade frågan aldrig ställts. Borgarna i Sverige hade fortsatt med sina avknoppningar till underpris. Men nu gick det inte så, bland annat tack vare Eva-Britt!

Vänstern ska inte lägga sig platt eller lämna walk over inom EU, som en del föreslår. Tvärtom. Vi måste se till att vänstern i Europa stärks.

Var och en borde inse att det är en fördel om det finns vänsterfolk på plats i parlamentet än om det inte finns det. Vi måste tålmodigt försöka öka vårt inflytande, få fler röster, fler mandat, finnas på plats där besluten tas, använda parlamentets talarstolar för att föra ut vänsterns budskap. Genom att finnas på plats i Bryssel får vänstern information om vad som är på gång inom EU och kan ta upp det till offentlig debatt.

Vägen framåt består också i ett ökat samarbete med vänstern i övriga Europa. Här har det svenska vänsterpartiet hittills varit allt för försiktigt. Vi skulle gärna se mer av samverkan.

Till skillnad mot dem som företräder pessimismen som livshållning, så företräder vi den historiska optimismen.

Yes, we can!

-------

Tidigare artikel:

Val i Europa

Se och lyssna på Lars Ohlys argument!

DN, DN, DN, DN, SvD

Val i Europa

2009-06-05T15:08:00.019+02:00

Det är val till Europaparlamentet i alla EU:s medlemsländer - från Sverige till Grekland, från Irland till Bulgarien. Vår korrespondent i Italien skickade de här bilderna på valarbetare som slickar kuvert för glatta livet.

För vänstern i hela Europa är det ett viktigt val - liksom för högern. Allt mer lagstiftning i medlemsländerna avgörs idag i Bryssel. Därför är det av största vikt att stärka vänsterns ställning där dessa frågor avgörs. Det borde vara en självklar insikt.

Men inte hos alla i Sverige. På radion i morse hörde vi en röst som manade till bojkott av valet. Vilken dumhet! Tur att Ung vänsters Ida Gabrielsson kunde ge svar på tal.

Vi kommer osökt att tänka på Lenins kloka ord i boken "Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom:

"Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ så är ni skyldiga att arbeta inom dem".

Vi kommer att ge vår röst till den europeiska vänstern på söndag. Det gör vi tillsammans med kamraterna i alla EU:s medlemsländer. Vi vill inte bidra till att högern stärker sina positioner.
-------
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN
Den svenska vänsterns EU-valsida
Europeiska vänsterpartiet
Vänstern i EU-parlamentet

Jonas Sjöstedt lägger till ytterligare argument!

Folkets Machiavelli

2009-05-30T17:04:00.011+02:00

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är känd och ökänd för sin bok Fursten (Il Principe). I denna lilla bok beskriver han lidelsefritt vad en furste måste göra för att härska. Boken har uppfattats som omoralisk. Redan tidigt beskrevs den som ett "verk av djävulen".

Men det finns olika läsningar av Machiavelli. Det finns de som menar att Machiavelli egentligen avslöjade maktens hemligheter - något som kunde användas av folket i kamp för friheten. Detta tycks ha varit Antonio Gramscis perspektiv. I hans Anteckningsböcker från fängelset använder han Machiavelli och myntar begreppet "den moderne fursten" som ett kodord för kommunistpartiet.

En läsning av Machiavellis Diskurser, som utkommit på svenska under namnet Republiken, ger stöd för en folklig och demokratisk tolkning av Machiavelli. Han företräder här folkets kamp för frihet.

Några citat kan vara av intresse. Machiavelli var väl medveten om klassmotsättningarna i samhället. Han skriver att "det i varje stat finns två kynnen, folkets och stormännens, och att alla lagar som tillkom som stöd för friheten härrörde av konflikten mellan dem". Och han ställer frågan "Åt vilka anförtror man säkrast frihetens bevarande - åt folket eller åt stormännen?" Machiavelli svarar folket.

"Om man tar hänsyn till aristokraternas mål och till folkets, finner man utan tvivel en stark önskan hos aristokraterna att behärska och hos folket bara en önskan att inte behärskas. Folket är därför mer angeläget att leva fritt, eftersom det i mindre grad än aristokraterna kan hoppas på att erövra makten. Låter man folket vaka över friheten, är det troligt att de vårdar sig mer om den och då de inte själva kan lägga beslag på makten, tillåter de inte att andra gör det."

I frihetens tjänst förordar Machiavelli rent revolutionära åtgärder - eller "extraordinära metoder", som han kallar dem. För att införa ett republikanskt styre, dvs. demokratiskt, i "korrumperade städer" eller om man vill etablera det på nytt "blir det nödvändigt att införa ett statsskick som snarare liknar furstemakt än demokrati". (Jämför diskussionen om begreppet proletariatets diktatur.)

Machiavelli ser också de folkliga massornas kraft i politiken, men folket måste vara enat. Som han säger "Enad är massan stark, splittrad är den svag". För att inte splittras bör en "upprörd folkmassa" "genast välja en av de sina till ledare som kan ordna den, hålla den enad och tänker på dess försvar".

Machiavelli tar avstånd från uppfattningen att folket i maktställning är "obeständigt, ombytligt och otacksamt". Han skriver i stället att "i fråga om klokhet och stabilitet anser jag att folket är klokare och stabilare och har bättre omdöme än en furste. Inte utan skäl liknas folkets röst vid Guds". (I den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska avslutas texten med dessa ord.)

"Om man granskar all oordning som berott på folket, all oordning som berott på furstarna, all ära som folket vunnit och all ära som tillkommit furstarna, finner man att folket är vida överlägset i fråga om godhet och ära." Machiavelli drar slutsatsen att "folkstyre är bättre än furstevälde".

Det är inte konstigt att Machiavelli blivit misstänkliggjord av maktens herrar under historien. Vi hoppas kunna återkomma till fler intressanta synpunkter hos Machiavelli längre fram.

Pete Seeger 90 år

2009-05-07T20:55:00.006+02:00

Den amerikanske legenden Pete Seeger fyllde 90 år häromdagen. Hans kommunistiska åsikter har gjort honom kontroversiell för några. Hans medmänsklighet, freds- och miljöengagemang och solidaritet (dvs kommunism) har gjort honom älskad av många fler.

På senare år har han upptäckts på nytt genom Bruce Springsteen och hans Seeger Sessions.

Till vår stora glädje ser vi att den gamle kommunistätaren Enn Kokk skrivit en hyllning till Pete Seeger i det senaste numret av Flamman (när fan bli gammal...). Dessutom har Jonas Sjöstedt varit på självaste födelsedagskalaset i Madison Square Garden i New York City.

Pete Seegeer hyllade för drygt hundra dagar sedan president Obama (han som beskrivs som "radikal kommunist" av tidigare politiska motståndare).

USA är på väg mot något nytt. Likaså resten av världen. Till och med Enn Kokk. Och vi välkomnar honom!
-------
San Diego ber Pete Seeger om ursäkt
Seeger, Springsteen och Obama
Apropå Woody Guthrie

Första maj i Stockholm och Bern

2009-05-01T21:39:00.022+02:00

Det var soligt sommarväder i Stockholm på första maj. Redan på morgonen samlades hundratals människor vid La Mano-monumentet på Söder för att hedra minnet av de 500 svenskar som stred mot fascismen i Spanien på 1930-talet.

En av deltagarna var tidigare kabinettssekreteraren och diplomaten Pierre Schori som uppmärksamt lyssnade till tal och sång. Han la också ner en ros på monumentet.

Skådespelarna Richard och Sara Turpin och Sonja Lund från Teater Tribunalen hade klätt sig dagen till ära.

Vid lunchtid samlades många tusen människor på Medborgarplatsen på Söder för att delta i vänsterns demonstrationståg.

En av talarna var musikern och konstnären Dror Feiler som engagerat sig i kampen för palestiniernas frihet. Han ansåg att vi måste våga använda ord som socialism och revolution.

I den ekonomiska krisens spår märks ett nyvaknat intresse för Karl Marx som redan på 1800-talet beskrev de återkommande kriserna som en naturlig del av kapitalismen.

Längs marschvägen muntrades demonstranterna upp av en blandad grupp som sjöng Internationalen.

Konstnären Carl Johan de Geer gjorde en insats för socialismen från sin lägenhet vid Slussen.

Ett uppfyllt Kungsträdgården. Vänstern samlar sedan många år den största första majdemonstrationen i Sverige. I år var det 12 000 marschdeltagare. En glad nyhet denna första maj är att regeringspartierna tappar väljare.

EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson var huvudtalare.

Första maj firas över hela världen. En av våra korrespondenter har skickat ett par bilder från dagens demonstrationen i Bern i Schweiz.

Här synes stadens bryggeriarbetares vackra fana.

-------

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Jan Björklund är ingen Obama

2009-04-18T12:28:00.027+02:00

Utbildningsminister Jan Björklund gör sitt bästa för att förmå färre elever att satsa på längre utbildning. Gång på gång slänger han ur sig uttalanden som: "Alla ungdomar kan inte bli akademiker" eller "Alla ungdomar vill inte bli akademiker" eller "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker".

Varför vill utbildningsministern betona att ungdomar inte ska ha för höga ambitioner? Varför vill inte Jan Björklund att fler ungdomar ska anstränga sig mer och utbilda sig efter gymnasiet? Varje land borde uppmuntra sina ungdomar att lära sig mer eftersom alla länders framtid är beroende av en välutbildad befolkning.

Vi kommer osökt att tänka på hur USA:s president Barack Obama argumenterar kring dessa frågor: "De länder som idag vinner över oss i utbildning kommer att konkurrera ut oss i morgon" ("the countries that out-teach us today will out-compete us tomorrow").

"Alla amerikaner kommer att behöva mer än en gymnasieexamen", säger Obama och uppfordrar rakt av alla amerikanska ungdomar att skaffa sig eftergymnasial utbildning.

"I en global ekonomi, där den mest värdefulla färdighet du kan sälja är dina kunskaper, så är utbildning inte längre en väg till ökade möjligheter, det är en förutsättning."

Så resonerar inte Jan Björklund. Tvärtom. Han säger till och med att det är "'verklighetsfrämmande' att tvinga alla unga att plugga ytterligare tre år" - efter grundskolan (!).

I dagens USA är regeringens ambition att få alla elever att studera efter gymnasiet. I Sverige tycker regeringen att det är "verklighetsfrämmande" att få alla elever att ens gå på gymnasiet.

För Obama är USA:s största problem att alla ungdomar inte studerar vidare efter gymnasiet. Jan Björklunds "huvudproblem" är i stället "att 10-15 procent av ungdomarna i övre tonåren är så skoltrötta att det inte fungerar för dem på gymnasiet". För Björklund är "skolundervisning inte lösningen". För Obama är avhopp från gymnasiet inte ens ett alternativ ("dropping out of high school is no longer an option"):

"Att hoppa av gymnasiet är inte längre något alternativ. Det betyder inte bara att du sviker dig själv, utan att du sviker ditt land - och detta land behöver och uppskattar varje amerikans talanger. Det är därför vi kommer att ge all nödvändig hjälp för att du ska kunna klara eftergymnasial utbildning och nå ett nytt mål: år 2020 ska Amerika återigen ha den högsta andelen eftergymnasialt utbildade i världen."

Visst kan skoltrötthet vara ett problem för elever. Men vad beror den på? I de allra flesta fall beror den på att skolan misslyckats med att göra utbildningen meningsfull. Elever som inte känner att de lär sig i skolan blir naturligtvis trötta. Vem skulle inte bli det? Men lösningen på det problemet är ju inte att skolan ska "slippa" dessa elever. I stället borde regeringen anstränga sig för att skolan ska utvecklas så att den blir meningsfull för alla elever.

Skoltrötta elever är symtom på en misslyckad undervisning. Men i stället för att förbättra undervisningen vill Björklund alltså plocka bort elever som reagerar på den misslyckade undervisningen. Så resonerar dessvärre inte bara Björklund. Kristdemokraten Inger Davidson föreslog i valrörelsen att man skulle plocka bort skoltrötta elever redan i grundskolan. Med instämmande från Björklund. Även socialdemokraten Morgan Johansson stämde in i den skoltrötta kören.

Jan Björklund tar nästan inga initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige. Det handlar nästan enbart om repressiva åtgärder riktade mot elever. Det enda undantaget är måhända införandet av mål och nationella prov i årskurs tre. Men det var å andra sidan ett förslag som den förre skolministern Ibrahim Baylan formulerade.

Dessbättre vill vänsterpartiet höja ambitionerna i den svenska skolan. Enligt dagens SvD föreslår Rossana Dinamarca tolvårig skolplikt. Hon anser "att det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig i arbetslivet". Snäppet under Obama alltså, men skyhögt över Björklund med flera!

I USA har man förresten redan en tolvårig skola.

-------

SvD, AB, Expressen, DN

Avknoppning i Täby olaglig

2009-04-09T18:00:00.010+02:00

Vi har tidigare på denna blogg konstaterat att avknoppning av offentlig verksamhet är olaglig. Nu kommer den första domen som bekräftar vårt påstående. Det är kammarrätten som i en dom slår fast att Täby kommun sålt ut Tibblegymnasiet till tidigare anställda för underpris.

Om den moderata kommunledningen inte överklagar så är den omstridda affären ogiltig, skriver SvD.
– Om inte moderaterna överklagar domen blir den prejudicerande, säger oppositionsrådet Conny Fogelström (S) .

Kammarrätten slår också fast att utförsäljningen av hemtjänsten i Rågsved och Hagsätra i södra Stockholm var olaglig.

Denna dom öppnar nu för rättstvister runt om i landet där borgerliga kommunpolitiker slumpat bort skattebetalarnas egendom till underpris. Lagen är tämligen enkel. Det är helt lagligt för kommuner att sälja egendom, men de måste göra det till marknadsmässiga priser. På så sätt värnas de värden skattebetalarna försett kommunen med.

I fallet avknoppning sker inte detta. Där riktar kommuner försäljningen enbart till egna före detta anställda i stället för att bjuda ut försäljningen på den öppna marknaden. För att locka de egna anställda att ge sig in på detta, så säljs verksamheten till underpris. Den anställde lockas att göra en bra affär, samtidigt som de borgerliga kommunpolitikerna lyckas genomföra privatiseringar.

Det är nu inte bara Täby och Stockholms stad som brutit mot lagen. Den borgerliga alliansen och regeringen har i sitt valmanifest och i sin regeringsförklaring uppmuntrat till detta lagbrott. Så sent som i budgetpropositionen för 2008 gjorde man det också.

Och vad kommer nu att hända i t ex Upplands Väsby? Eller Värmdö?

- Domen i kammarrätten är troligen den första i sitt slag, vilket innebär att den kommer att bli vägledande för framtida fall, enligt Gabriella Loman, kammarrättsråd, till DN.
-------
Tidigare inlägg på Röda raketer:
Kampen mot avknoppningar fortsätter
Avknoppningarna stoppas
Tystnad om avknoppningar
Avknoppningar är olagliga

Kommunisten Picasso

2009-04-06T12:52:00.045+02:00

Pablo Picasso är den störste moderne konstnären. Det finns inte ett modernt konstmuseum i världen som inte har åtminstone något verk av Picasso. På bilden ovan en byst på Picassomuséet i Paris.

Picasso på Art Institute i Chicago. Art Institute var det museum som introducerade Ernest Hemingway till den moderna europeiska konsten.

Picasso konst var mångsidig, kreativ, nyskapande. Han använde alla tänkbara material och tekniker. Hans engagemang för freden är väl känt. Picasso var också en hängiven antifascist. Hans protest mot Francofascismens massaker i staden Guernica är väl känd. Men kanske inte hans engagemang i det franska kommunistpartiet.

Boken Picasso - The Communist Years av Gertje R. Utley reparerar den bristen i allt utom bokens titel. Titeln ger intrycket att Picasso endast var kommunist under en kortare period. I själva verket var det ett engagemang som varade livet ut. Det framgår också av Utleys utmärkta bok.

När Picasso blev medlem i det franska kommunistpartiet i oktober 1944 var det en stor nyhet. Den täckte förstasidan på partitidningen l'Humanité. Han välkomnas av partiledarna Jacques Duclos och Marcel Cachin. Även poeten och surrealisten Paul Éluard välkomnar honom. Éluard blev själv medlem i partiet ett par år före Picasso.

Picasso uttryckte att han blivit medlem i ”den franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française):

"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.

Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.

Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.

Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland. Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Éluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.

Jag är åter bland bröder."

Picassos medlemsböcker i kommunistpartiet finns utställda på Picassomuséet i Paris.

Fem dagar efter inträdet i partiet deltog Picasso i en manifestation på Père-Lachaise-kyrkogården för att hedra offren efter Pariskommunen 1871 och nazismens offer under ockupationen av Frankrike. Kvällstidningen Ce Soir uppskattade deltagandet i manifestationen till 250 000 människor.

Picasso umgicks flitigt med ledarna för kommunistpartiet. Här syns han tillsammans med partiordföranden Maurice Thorez vid invigningen av en muralmålning hos UNESCO 1958.

Picassoporträtt av den franske kommunistledaren Maurice Thorez. Thorez var vice premiärminister i Frankrike direkt efter andra världskriget. Det franska kommunistpartiet var på den tiden Frankrikes största parti.

Picasso var mycket aktiv i den internationella fredsrörelsen. Han deltog i fredskämparnas världskongress i Paris 1949 och skapade även kongressens affisch. Picassos fredsduvor, som han skapade för fredsrörelsen, är fortfarande ett av Picassos mest välkända motiv.

Picassos konst behandlar ofta temat krig och fred. Och den är alltid ett ställningstagande för mänsklighet och mot krig. Målningen ovan heter Massakern i Korea från 1951 och är en protest mot USA:s krigföring.

Picasso protesterade också mot avrättningarna av de amerikanska kommunisterna Ethel och Julius Rosenberg 1953.

I samband med Stalins 70-årsdag 1949 utbringar Picasso en Skål för Stalin.

När Stalin dog 1953 beställde Louis Aragon, som var redaktör för l'Humanités litteraturbilaga, Les Lettres françaises, ett Stalinporträtt av Picasso som publicerades på förstasidan. Detta föranledde en kontrovers inom partiet. Porträttet ansågs vara alltför modernistiskt. Aragon fick begå självkritik, men ingen kritik riktades mot Picasso.

1962 tilldelades Picasso Lenins fredspris. Han förblev partimedlem livet ut. Pablo Picasso dog den 8 april 1973 i Mougins, Frankrike, medan han och hans fru Jacqueline underhöll gäster på middag. Hans sista ord var “Drick för mig, drick för min hälsa, ni vet att jag inte kan dricka mer.”

Intressant opinion

2009-04-04T12:42:00.010+02:00

Man kan naturligtvis vinkla opinionsundersökningar på olika sätt. Det gäller även gårdagens undersökning från Demoskop, som publiceras i Expresssen.

Vinklingen i de stora medierna riktar in sig på att Moderaterna nu är det största partiet i Sverige och att Socialdemokraterna tappat historiskt många väljare på bara några veckor. Dessa förändringar är intressanta och bör analyseras. Moderaterna framstår som ett ansvarstagande parti och har lyckats undvika att förknippas med finanskrisen (trots att partiet tills helt nyligen drev på den sorts avregleringar som skapat krisen!).

Socialdemokraterna har tvärtom lyckats med konststycket att i opposition framstå som handlingsförlamade och och i någon mån ansvariga för bonusekonomin (se Lundby-Wedin-affären). Socialdemokraterna framstår som tafatta och osäkra. Det saknas på något sätt kreativitet nog att söka nya lösningar och skapa ett slagkraftigt alternativ.

Men bortom dessa förändringar tecknas också en annan bild, som de stora mediernas kommentatorer verkar ha missat. Så skriver t ex SvD:s P J Anders Linder och DN:s Henrik Brors om ett opinionsmässigt "övertag på 50,0 – 45,2 för regeringspartierna". Men PJ och Henrik har räknat dåligt. De borgerliga allianspartierna lyckas bara samla 42,8 procent (35,5 för Moderaterna och 7,3 för Folkpartiet). Två av allianspartierna ligger nämligen under 4-procentsspärren till riksdagen. Det gäller Centerpartiet och Kristdemokraterna som åker ut ur Sveriges riksdag. Därmed ligger allianspartierna under oppositionen.

Såvida regeringen inte vill räkna med främlingsfientliga Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget. Det partiet lyckas sega sig över spärren och landar på 4,2 procent. Om alla dessa förändringar skulle bli verklighet riskerar vi att hamna i en dansk situation, där den borgerliga regeringen stödjer sig på främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Trots Socialdemokraternas opinionsmässiga ras så ligger de två övriga oppositionspartierna tryggt över spärren på 7,2 respektive 7,5 procent.
-------

DN, SvD, SvD, SvD, Exp
Läs Esbati som har räknat mandat.
Lyssna också till Kalibers undersökning om vilka värderingar som egentligen styr Sverigedemokraterna.

Rätt och fel och resten

2009-04-03T18:00:00.006+02:00

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skulle troligen ha gjort bäst i att granska ett och annat pensionsavtal noggrannare. Än har inte domen mot henne fallit.

Men varför går drevet bara åt det hållet? Skulle kanske mansslemmet som nu håller upp delar av sitt pensionsavtal inte behöva besvara ett antal frågor?

Ja, frågorna riktas direkt till den stackars misstolkade pensionsdirektören Christer Elmehagen, som var satt att förvalta LO-medlemmarnas pensionspengar men blandade ihop alltihopa till den grad att han trodde att han själv hade jobbat ihop till merparten av grundplåten.

Ett par frågor till Elmehagen:

-Avtal eller inte, äger du ett sunt förnuft? Om du äger ett förnuft, vilken är i så fall den sunda delen, den som vill ha ännu mer eller den som nu i efterhand tycker att det är anständigt att avstå pytte, pyttelitet till LO-medlemmarna som jobbade in pengarna?

-Få LO-medlemmar – kanske finns det några som jobbar häcken av sig och når 700 000 kronor i årsinkomst (?) – kan ju riktigt förstå dig. Hur vill du ur djupet av ditt hjärta förklara varför just du finner det rimligt att mer än en LO-medlem kan tjäna i årsinkomst behöver avsättas för din kommande pension per månad? Har du kanske en ovanligt stor släkt, många arvtagare som du måste fortsätta försörja, även efter din död?

Vi är verkligen många som undrar och hoppas på en förklaring. Vi vill inte alls komma med ogrundade anklagelser, vi bara undrar. Hur kom det sig att allt blev så här fel, att Wanja och du missförstod varandra, så att ingen förstår dig nu?

Med hopp om raskt svar för undvikande av fortsatta missförstånd
RR

PS. Många blivande pensionärer har redan hört av sig till oss och väntar ivrigt på ditt svar. DS
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD

Press Box Red

2009-03-29T19:08:00.029+02:00

USA är en ung demokrati. Det var först 1965 som den allmänna rösträtten garanterades i Voting Rights Act. Fram till dess rådde apartheidliknande förhållanden i stora delar av USA. Även idrotten var under lång tid segregerad.

Den här berättelsen handlar om hur rasbarriären bröts inom USA:s nationalsport baseball - och hur en sportredaktör på den kommunistiska dagstidningen Daily Worker spelade en avgörande roll för att åstadkomma detta.

Baseball är den största lagidrotten i USA. Major League Baseball lockar 80 miljoner betalande åskådare varje år. Baseballarenorna är gigantiska. På bilden Chicago White Sox hemmaplan US Cellular Field i stadsdelen Armour Square i sydvästra Chicago.

I boken Press Box Red av Irwin Silber berättas den spännande historien om hur de apartheidliknande förhållandena inom amerikansk baseball bröts. De enda tidningarna som berörde problemet var kommunistiska Daily Worker och några få tidningar för svarta, som Pittsburgh Courier.

Lester Rodney började som ung sportreporter på Daily Worker 1936. I mitten av 1930-talet var det ingen av de stora tidningarna som berörde frågan om segregationen inom idrotten - allra minst inom baseball. Och om de någonsin gjorde det kunde det bli i form av rent rasistiska uttalanden.

Kolumnisten Joe Williams på tidningen New York World-Telegram hävdade t ex att anledningen till att det inte fanns svarta spelare i Major League Baseball berodde på att det inte fanns tillräckligt bra svarta spelare:

"Svarta har hållits utanför de stora ligorna på grund av att de som ras är mycket dåliga bollspelare", hävdade Joe Williams.

För Lester Rodney och Daily Worker blev däremot kampen mot segregationen ett kännemärke.

I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.

Rodney konstaterade att sporten skadades av segregationen. Några av de bästa spelarna i USA fick inte spela i den främsta ligan på grund av sin hudfärg.

Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.

Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)

Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.

1937 tillfrågades Joe DiMaggio av en reporter vilken spelare som var den bäste kastaren han mött. DiMaggio överraskade alla då han utan tvekan sa "Satchel Paige", som var en av de främsta svarta baseballspelarna. DiMaggio hade spelat mot Satchel Paige vid några uppvisningsmatcher utanför säsongen i Kalifornien.

Ingen tidning, utom Daily Worker, rapporterade om detta. Satchel Paige blev 1971 den förste spelaren från Negro Leagues som blev invald i Baseball Hall of Fame.

Det dröjde ändå till 1947 innan den förste svarte baseballspelaren fick plats i ett Major League Baseball-lag. Det var Jackie Robinson som värvades till Brooklyn Dodgers (Dodgers flyttade 1958 till Los Angeles). Han blev en av lagets främsta tillgångar. Robinson betraktas idag som en av 1900-talets största baseballspelare i USA.

En hyllning till Lester Rodney från den världsberömde tecknaren Jules Feiffer

Historien om hur rasbarriären bröts inom amerikansk idrott berättas gärna och ofta. Många gör anspråk på att ha haft del i framgången. Oftast "glöms" de amerikanska kommunisternas insatser bort. Boken Press Box Red reparerar den skadan på ett förtjänstfullt sätt.

Lester Rodney fyller 98 år den 17 april.

USA:s kommunistiska parti

Peoples Weekly World (den nutida efterföljaren till Daily Worker)

Revolutionen i Portugal

2009-03-22T15:57:00.030+01:00

"Leve 25 april" har någon målat vid sidan av en trappa i Lissabon. 25 april var dagen för revolutionen i Portugal 1974 - nejlikornas revolution. Minnet av revolutionen lever vidare, men alla talar inte om den.

Vi går in i en bokhandel och frågar efter böcker om revolutionen. Men det finns inte så många. Den unga kvinnliga expediteten säger att det är tyst om revolutionen:
- Vi får inte läsa om den i skolan. Men vi unga behöver lära oss mer.

Vi hittar i alla fall en bok. Det är fotografen Carlos Gils fotografier från revolutionen - Um Fotógrafo na Revolução.

Den oblodiga portugisiska revolutionen kallades nejlikornas revolution. Det var unga radikala officerare som genomförde en kupp mot den fascistiska regimen under Marcelo Caetano. Signalen till revolution var att sången Grândola, Vila Morena sändes i radio, en förbjuden sång som regimen betraktade som kommunistisk.

Revolutionen fick stort folkligt stöd.

Kommunistpartiets ledare Álvaro Cunhal kom hem från landsflykt i Moskva. Han blev genast en av de viktigaste aktörerna i revolutionen.

Från landsflykt i Frankrike kom Mário Soares, som var ledare för det nybildade socialistpartiet. Han syns med knuten näve bakom flaggan med stjärnan. Vid mikrofonen syns Álvaro Cunhal .

Soares blev senare premiärminister och Portugals president.

Efter många år under fascistiskt förtryck vaknade folkets kreativitet. Här syns kvinnor i södra Portugal som genomför jordockupationer under parollen "Jorden till den som brukar den".

Det var de väpnade styrkornas rörelse, MFA, som ledde revolutionen. Här syns Otelo de Carvalho som var den mest kände ledaren inom MFA.

Även studenterna drogs med i revolutionen. En av de mest kända grupperna från den tiden var det maoistiska MRPP, med namnkunniga medlemmar som José Manuel Barroso, EU-kommissionens nuvarande ordförande. MRPP anklagades av kommunisterna för att gå i CIA:s ledband.

Högerkrafter inom militären i allians med utländska krafter lyckades till slut stoppa revolutionen. Efter valen 1976 var det Mário Soares som fick uppdraget att leda Portugal bort från revolution och socialism.

Fortfarande finns dock en stark vänster i Portugal. På bilden ovan syns kommunistpartiet PCP:s centralkommittés högkvarter i Lissabon. Partiet går till val tillsammans med det portugisiska miljöpartiet i valalliansen CDU (en förkortning som brukar förvirra tyska turister!). Vänsteralliansen brukar få runt 10 procent av rösterna.

Fasaden vid entrén pryds av en revolutionär mosaik.

Inne i centralkommitténs hus träffar vi Aurélio Santos från PCP:s centrala kontrollkommission. Han berättar att spåren av revolutionen syns fortfarande. Inte minst i de olika partiernas namn. Det portugisiska högerpartiet heter t ex socialdemokraterna.

Santos berättar att det finns ett skämt i Portugal som säger att högerhanden kallas för den vänstra på portugisiska. Men vad kallas då den andra handen! Svar: yttersta vänstern!

Så här i efterhand kan Aurélio Santos kosta på sig en del självkritik efter revolutionens misslyckande.

- Vi var så entusiastiska och revolutionsromantiska, berättar han. Vi åkte ut till de konservativa byarna i norra Portugal med knutna nävar. Det gjorde att vi isolerade oss från delar av folket. Det skapade i sin tur möjligheter för högern att bromsa revolutionens utveckling.

Portugals kommunistiska parti är ett av de större vänsterpartierna i Europa. Här syns Lissabondistriktets hus i centrum av staden. Det är ett parti som inte bara samlar arbetare och bönder, utan även flera viktiga intellektuella, som Nobelpristagaren i litteratur, José Saramago. Saramago var under revolutionen chefredaktör för en av de större dagstidningarna Diário de Notícias.

När den legendariske partiledaren Álvaro Cunhal dog 2005 kantades begravningståget av 250 000 människor. Det var den största politiska manifestationen sedan revolutionen.

Lyssna på revolutionen sång: Grândola, Vila Morena ! Och kommunistpartiets sång: Avante!, Camerada! Avante är för övrigt namnet på partiets tidning.

Uppdatering: Som av en händelse har även DN:s Henrik Brors tänkt på revolutionen i Portugal dessa dagar. I dagens tidning har han ett helt uppslag, bl a med intervju av en av de ledande officerarna i revolutionen. Artikeln finns här.

Gott Nytt År!

2009-03-20T23:26:00.003+01:00

Även vi önskar ett Gott Nytt År (Nowrooz)!
Och liksom Ali konstaterar vi att Obama gör detsamma.

18 mars - Pariskommunens dag

2009-03-18T18:53:00.008+01:00

En barrikad i Paris den 18 mars 1871. Idag är det 138 år sedan. Dagen har firats på många håll inom arbetarrörelsen. Kanske inte så mycket numera. Men det kanske vi ska ändra på.

Paris upplevde 1871 den första socialistiska revolutionen - det som kallas Pariskommunen (eller bara Kommunen). Den var ett resultat av Frankrikes förlust i krig mot Preussen.

Tyskarna hade belägrat Paris i flera månader. Den franska regeringen kapitulerade i januari och flydde till Versailles. Då tog parisborna saken i egna händer och upprättade Pariskommunen.

Till ledningen för kommunen valdes en brokig församling - mestadels socialister av olika slag. Friedrich Engels noterade att dessa hade mycket bestämda uppfattningar om hur samhället nu borde inrättas, men att "både den ena och den andra riktningen gjorde motsatsen till det som deras skoldoktrin föreskrev dem".

Verkligheten trängde sig på.

Dekret om kyrkans skiljande från staten

Pariskommunen varade till 28 maj 1871. Det var en kort tid, men rik på initiativ och erfarenheter som inspirerat socialister och kommunister sedan dess.

"För det första besatte den alla poster inom administration, rättskipning och undervisning", skriver Engels, "genom val med allmän rösträtt för alla de därav berörda och detta med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll."

Kommunen genomförde också flera sociala åtgärder, bland annat för kvinnors jämställdhet.

Men det finns också kritik mot att kommunen i vissa fall var alltför obeslutsam. "Allra svårast att förstå är givetvis den heliga respekt, med vilken man vördnadsfullt gjorde halt framför portarna till Banque de la France. Det var också ett svårt politiskt fel. Banken i kommunens händer - det hade varit mer värt än tiotusentals gisslan. Det hade betytt påtryckning från den franska bourgeoisins sida på regeringen i Versailles till förmån för fred med kommunen."

De federerades mur, Père-Lachaise-kyrkogården i Paris

Det sägs ibland att revolutioner är blodiga. Men i verkligheten är det oftare kontrarevolutioner som är verkligt blodiga. Så också i Pariskommunens fall.

Mellan den 21 och 28 maj 1871 stod slutstriden om Paris. Kommunen förlorade mot övermakten. 20 000-30 000 människor miste livet. Intressant nog hjälpte Preussen den franska överklassen genom att frige fångna soldater som kunde sättas in i angreppet mot Paris.

Högern försöker alltid svärta ner minnet av socialistiska revolutioner. Så att ingen kan få idén att försöka på nytt. Så är fallet med de socialistiska försöken i Ryssland och östeuropa. Så var också fallet med Pariskommunen. När Karl Marx och Friedrich Engels försvarade Pariskommunen fick de utstå mycken kritik. Men de gav också svar på tal:

"Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur", skriver Engels. "Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."

Och minnet av Kommunen har levt vidare och dramatiserats. Bland annat i Bertolt Brechts pjäs "Kommunens dagar", som vi här kan avnjuta en sång ifrån: Keiner oder alle (Ingen eller alla).

-------

Karl Marx, Pariskommunen

Hycklande regering

2009-03-07T12:17:00.006+01:00

Borgerliga ministrar som Anders Borg, Mats Odell, Maud Olofsson skäller på bonusar till direktörer i statliga och privata bolag.
- Bonusar leder ökat risktagande, säger finansminister Anders Borg.
- Det är en häpnadsväckande tondövhet att i det här läget betala ut bonus till medarbetare, säger finansmarknadsminister Mats Odell.

Men det var dessa ministrar som förra sommaren ändrade bonusreglerna för statliga bolag och gjorde det möjligt att betala ut bonusar även när bolagen går med förlust.

I en artikel på SvD:s Brännpunkt går Lars Ohly till angrepp mot regeringens hyckleri:
- Före regeringens nya riktlinjer var det förbjudet med bonusar när en verksamhet ger förlust, bonusen fick högst uppgå till två månadslöner och det fanns en generellt negativ inställning till bonusar, skriver Lars Ohly.
- Allt detta var Anders Borg själv med om att förändra. Regeringens trovärdighet i kritiken av giriga direktörer och generösa bonussystem är därför lika med noll.

Lars Ohly vill hålla nere chefslönerna:
- I krisens Sverige måste vi bära bördorna solidariskt. Det betyder att de som tjänar mest måste bidra mest. Då är det rimligt att också ifrågasätta höga lönenivåer. Staten kan inte styra över chefslönerna i det privata näringslivet annat än genom att bilda opinion och föregå med gott exempel. Den här regeringen gör varken eller.

Det är bra att regeringens hyckleri avslöjas. Den ekonomiska politik den fört är densamma som högerregeringar runt om i världen fört och som skapat krisen. Det är viktigt att komma ihåg detta när de borgerliga ministrarna låtsas vara kritiska mot direktörernas löner.

"Norrmän är barbariska och ointelligenta"

2009-03-02T19:41:00.008+01:00

"Norrmän är ett barbariskt och ointelligent folkslag med ett sjukligt behov av att trotsa världsopinionen." Det omdömet fäller den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld i en intervju med norska TV2. Byt ut ordet norrmän mot judar och gissa vilken reaktion det med rätta skulle utlösa i Israel.

Gerstenfeld anser att Norge är "den mest antisemitiska nationen i Europa" och att det inte finns någon opposition i landet som klart kan säga ifrån att detta är en "skam för det norska samhället". (Han har uppenbarligen missat Siv Jensen.)

Gerstenfelds främsta bevis för "Norges antisemitism" är att den socialistiske finansministern Kristin Halvorsen nyligen deltog i en demonstration mot kriget i Gaza.

-Det är inte en slump att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet "Quisling", säger den israeliske akademikern.

Det är dessvärre inte bara en förvirrad äldre statsvetare som på detta sätt blandar ihop kritik mot staten Israels politik med antisemitism. Det gör även den israeliska regeringen som återkommande anklagar andra länder, organisationer eller privatpersoner för att vara "antisemitiska och antiisraeliska". Sionistiska påtryckarorganisationer, i Sverige t ex Svenska kommittén mot antisemitism, argumenterar på samma sätt.

Det har varit givarkonferens för Gaza i Egypten idag. Många länder vill visa sin välvilja när FN kallar. Det är bra. Gaza är i desperat behov av hjälp för att kunna bygga upp igen efter Israels bombningar.

Dessa givarkonferenser återkommer tyvärr, fastän rimligare vore att kräva att Israel betalar krigsskuld, i synnerhet som FN-byggnader och av Sverige finansierade verksamheter har förstörts.

Det går inte att att "gömma sig bakom fikonlövet" i all oändlighet, för att använda utrikesminister Tzipi Livnis språkbruk.

Lästips

2009-02-24T19:23:00.002+01:00

Vi beskrev i går hur Georgien varit en kelgris för den internationella högern, trots att det är en aggressiv och odemokratisk stat. En annan kelgris har varit Ukraina.

I gårdagens Svenska Dagbladet finns en mycket läsvärd artikel om Ukraina med titeln "Oroligt Ukraina på väg mot konkurs". Läs den!

För en gångs skull talas här klarspråk om vinterns gaskonflikt, där många försökte skylla gasbristen på Ryssland:

"Tidigare gaskonflikter har skyllts på Ryssland, vilket anklagats för att utnyttja gasen som politiskt påtryckningsmedel. Den här gången låg ansvaret i första hand hos Ukraina och ett skumt bolag som agerat mellanhand", skriver SvD.
-------
Relaterade artiklar:
Felaktig analys kan leda till svensk upprustning
Rysk gas
Otäcka gaser

Felaktig analys kan leda till svensk upprustning

2009-02-23T17:58:00.006+01:00

Regeringen vill förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta med anledning av "det ryska femdagarskriget i Georgien", som försvarsminister Sten Tolgfors (m) uttryckte det i riksdagen idag. Detta krig har fått regeringen att "uppdatera" sin säkerhetspolitiska analys.

Tolgfors menar att kriget i augusti innebar "en sänkt rysk tröskel för militär våldsanvändning i landets närområde". Tolgfors får stöd av främst folkpartiet, som vill rusta upp. Övriga borgerliga partier traskar patrull.

Problemet med analysen är att den har en felaktig grund. Det var inte någon förändrad rysk politik som ledde till krig mellan Ryssland och Georgien i augusti förra året. Orsaken var Georgien som startade kriget. Det erkänner till och med USA:s förre utrikesminister Condoleezza Rice:
"Den georgiska regeringen inledde en stor militär operation in i Tschinvali [huvudstad i Sydossetien] och andra områden i den utbrytarregionen," förklarar Rice enligt BBC. "Olyckligtvis dödades flera ryska fredsbevarare i striderna," tillade hon.

Samma uppfattning om Georgiens ansvar för kriget har uttalats av de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger, James Baker, Warren Christopher, Madeleine Albright, och Colin Powell i ett samtal hos CNN.

Georgiens ansvar för att ha startat kriget har bekräftas av brittiska observatörer som var på plats för OSSE:s räkning. Liksom av Nato-officerare.

Även i Georgien har detta faktum yttrats. Georgiens förre Rysslandsambassadör, Erosi Kitsmarishvili, erkände vid en parlamentsutfrågning i Tblisi att Georgien startade kriget. Han har också berättat att den förra USA-regeringen godkände Georgiens planer.

Den svenska regeringen har dock en annan uppfattning om verkligheten. I den senaste regeringsförklaringen talas om "Rysslands angrepp på Georgien", trots en överväldigande bevisning om motsatsen. Om denna felaktiga utgångspunkt utnyttjas för att förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken blir det riktigt allvarligt.

Vi vet att högerkrafternas strategiska mål är att isolera Ryssland. I detta syfte försöker man använda stater vid Rysslands gränser. Georgien har därför varit en av högerns främsta kelgrisar. Georgien har framställts som en "modig ung demokrati", trots att det finns många bevis för motsatsen.

Georgien har under president Saakasjvili blivit ett av världens mest militariserade länder. Landet har världens största militärutgifter i förhållande till BNP, enligt SIPRI.

Mot denna bakgrund har vi svårt att förstå varför oppositionen avstår från att opponera mot regeringen i denna fråga. I tysthet verkar den acceptera regeringens märkliga verklighetsbeskrivning. Om man accepterar premisserna, kan det leda till acceptans av slutsatserna. Det kan stå oss dyrt.
-------
DN, DN, SvD

Det delade USA

2009-02-22T14:47:00.020+01:00

Vi har flera gånger lyft fram progressiva sidor av det amerikanska samhället och historien på denna blogg. Vi har berättat om den amerikanska arbetarrörelsen, kommunisterna (1 och 2), första maj, Mother Jones, Woody Guthrie, Paul Robeson, Pete Seeger, Bruce Springsteen, jazzmusiker som stött vänstern med mera.

Vi har tillsammans med det amerikanska folket firat att de lyckats göra sig av med en reaktionär president och valt den förmodligen mest progressive president USA någonsin haft (1 och 2).

Men det finns naturligtvis en annan och mörkare sida av USA som gång på gång gör sig påmind. Även om majoriteten av det amerikanska folket är mer progressivt än vi tror, så finns också rasismen, militarismen, imperialismen och fascismen där. Ibland under ytan, ibland öppet och rått.

"Skämtteckning" i New York Post den 18 februari 2009

I förra veckan fick vi en påminnelse om rasismens och våldets USA. New York Post publicerade en "skämtteckning" där en polis just skjutit ihjäl en apa och hans kollega säger "Nu får dom hitta någon annan att skriva nästa stimulanspaket". Bakgrunden var att en schimpans skjöts ihjäl av polis efter att ha attackerat en kvinna i Stamford, Connecticut.

Att på detta sätt likna president Obama med en ihjälskjuten apa som attackerat en vit kvinna är ett av de värsta rasistiska angreppen vi sett på länge. Protesterna har varit många. New York Post har för första gången i sin historia kommit med en halvkväden ursäkt.

Högerpolitikern Alan Keyes

Vi fick i veckan en annan påminnelse om hur hysteriskt tonläget inom den amerikanska högern är. Den tidigare diplomaten och politikern Alan Keyes, som förlorade senatsvalet i Illinois mot Obama 2004, kallade Obama en "radikal kommunist" som måste "stoppas" om inte USA ska "upphöra att existera". Han framförde också konspirationsteorier om att Obama inte är född i USA och därmed inte är en legitim president som amerikansk militär behöver lyda order från.

Unitarian Universalist Church i Knoxville, Tennessee

I juli förra året fick vi ett tragiskt exempel på vart den här sortens idéer kan leda. I Knoxville, Tennessee gick Jim David Adkisson in i en kyrka och skjöt ihjäl två människor och skadade sju andra. I förhör motiverade mannen sin handling med kyrkans "liberala hållning" och att "alla liberaler borde dödas eftersom de förstör landet" ("liberal" betyder i amerikansk kontext "vänstersinnad").

I Adkissons hem hittade polisen böcker av Michael Savage, Sean Hannity och Bill O'Reilly, alla tre kända radio- och tv-pratare på den yttersta högerkanten. En av böckerna bar titeln "Liberalism is a Mental Disorder".

Nationalgardet dödade studenter vi Kent State University

Den amerikanska historien är fylld av våld och hänsynslöshet som drabbat urbefolkningen, de svarta och flera andra befolkningsgrupper. Vi känner alla till lynchningarna (läs historien om Billie Holidays Strange Fruit). Militär och gangsters har använts för att krossa strejker och fackföreningar. Under protester mot Vietnamkriget skickades militär till och med in på Kent State University i Ohio och dödade studenter. Det var först i mitten av 1960-talet som USA blev en demokrati där alla medborgares rösträtt garanterades i lag. Den amerikanska högern har inte ens dragit sig för att mörda konfirmander.

16th Street Baptist Church i Birmingham, Alabama

På 16th Street i Birmingham, Alabama, ligger en baptistkyrka. Den 15 september 1963 sprängdes den av medlemmar i Ku Klux Klan. Fyra unga flickor dödades. 22 andra människor skadades.

Staty i Kelly Ingram Park, Birmingham, Alabama

Under kampen för medborgerliga rättigheter på 1960-talet användes samma metoder i amerikanska Alabama som i apartheidlandet Rhodesia.

Detta är bara några exempel på den hårda kamp och det politiska klimat som utgör bakgrunden till dagens politiska strider. Det är utifrån denna måttstock som Obamas seger i presidentvalet ska mätas. Det är också utifrån den måttstocken som Obamas presidentskap ska mätas.
Vi förväntar oss inga underverk. Men vi förväntar oss att Obama successivt kommer att förändra det amerikanska samhället i demokratisk riktning. Den amerikanska högern förväntar sig detsamma. Och det skrämmer dem.

Även om vi inte är överens med Obama om alla åtgärder han vidtar, så har han överträffat våra förväntningar denna första månad i tjänsten. Ett gott tecken på att det verkligen går åt rätt håll är att den amerikanska högern ger honom underkänt.

"Obama är en radikal kommunist"

2009-02-21T12:57:00.009+01:00

Alan Keyes förlorade senatsvalet i Illinois mot Barack Obama 2004. Keyes fick 27 procent av rösterna, Obama 70 procent. Keyes var kandidat till presidentposten i USA 1996, 2000 och 2008. I samband med ett möte i Hastings, Nebraska uttalar sig Keyes nu om president Obama:

- Obama är en radikal kommunist, säger Keyes. Det är vad jag sa till folk i Illinois och alla inser nu att detta blivit sant. Han kommer att förstöra det här landet och antingen stoppar vi honom annars kommer USA att upphöra att existera.

Alan Keyes

Alan Keyes ifrågasätter också om Obama verkligen är USA:s president. Enligt konstitutionen måste presidenten vara född i USA. Obama föddes i Hawaii, men Keyes hävdar att han egentligen föddes i Kenya. Därför ifrågasätter Keyes om Obama verkligen är legitim president i USA och huruvida USA:s militär därför behöver lyda order från honom.

Man kan skratta åt högerpolitiker som Alan Keyes. Hans argument är naturligtvis vansinniga. Men med tanke på USA:s politiska historia med flera mördade presidenter fastnar skrattet i halsen. Just den argumentation som Keyes använder övertygar inte vanliga amerikaner, men skulle kunna motivera någon galning att genomföra attentat.

Här är ett inslag om saken i Countdown med Keith Olbermann på msnbc. I inslaget berörs också protester mot Rupert Murdochs tidning New York Post som publicerat en "skämtteckning" där Obama illustreras som en apa som skjutits ihjäl av polisen.

Moderat ropar på censur

2009-02-20T17:58:00.022+01:00

Moderata ungdomsförbundets förste vice ordförande, André Assarsson, vill förbjuda en kurs i marxistisk teori vid Malmö högskola. Detta framförde han i en diskussion om kursen i dagens Studio ett i P1.

Assarsson anser att Karl Marx bär "ansvar" för "massmord" i Ukraina och på andra ställen i världen under 1900-talet. Därför kan man inte ha en kurs i marxistisk teori. Det är ett märkligt argument. Karl Marx kan väl knappast vara ansvarig för saker som hänt efter hans död. Marx dog ju redan 1883.

Om Karl Marx på något sätt uppmanat till "massmord" i sina skrifter så kunde Assarssons argument åtminstone vara värt en diskussion. Men eftersom så inte är fallet, så är även denna vinkling platt.

Om vi skulle utesluta högskolestudier av alla filosofer, vars idéer i vissa fall fått negativa konsekvenser, så skulle högskolornas idéhistoriska studier få krympas rejält. De teologiska fakulteterna skulle få utesluta Jesus ur kursplanen. Tänk på inkvisitionen!

Ställd inför rektorn på Malmö högskola, Lennart Olausson, tvingades Assarsson backa och sa att man åtminstone inte borde ha "en hel kurs" om Marx. Varför inte? Var och en som bedrivit akademiska studier vet att det ofta genomförs olika högskolekurser om än den ena än den andra tänkaren.

Den enda slutsats vi kan dra är att Assarsson vill minska den akademiska friheten och tvinga högskolorna att välja sitt kursutbud utifrån politiska och ideologiska hänsyn. Är det ett uttryck för de kommande nya moderaternas åsikter?
Och vilka tänkare kan måhända ha inspirerat en sådan hållning?

En byst av Karl Marx i hans födelsehus i Trier, Tyskland

Karl Marx får blodet att svalla på dagens unga moderater 125 år efter sin död. Det är bra jobbat!

-------

Läs Introduktion till marxistisk teori på Malmö högskola!
Eller Grundkurs i marxistisk filosofi vid Uppsala universitet!

Och läs Marx i original på Marxists Internet Archive!

-------

Uppdatering:

Kursen i marxism vid Malmö högskola har en egen blogg!

Och en sida på Facebook.

Karl Marx är omslagspojke på tidskriften Time i februari.

Alliansfritt Sverige "MUF vill stoppa kurs i marxism"

Mer vänster i Uppsala "Akademisk frihet ogillas av muffare"

Utsikt från höjden "Högt uppsatt moderat vill förbjuda Karl Marx på universitetet"

Esbatis kommentarer "Lästips"

Loke "MUF kräver censur av marxistisk teori på högskola"

-------

Läs också André Assarssons svar på vår kritik. Den är fullständigt snurrig. Assarsson skriver:

"nej jag förespråkar inte politisk censur av kursen. Om detta råder ingen konflikt. Konflikten handlar om ett avståndstagande av densamma eller inte."

Vad betyder det? Han vill inte ha censur, men tar avstånd från kursen. Att ta avstånd från kursen betyder rimligtvis att han tar avstånd från att Malmö högskola bedriver kursen. Att han offentligt tar avstånd från att Malmö högskola bedriver denna kurs betyder rimligen att han inte vill att Malmö högskola ska ha denna kurs. Alltså vill han ha censur. Eller att Malmö högskola ska bedriva självcensur. Inte i något av fallen är det någon "frihet" han befrämjar.

San Diego ber Pete Seeger om ursäkt

2009-02-14T12:34:00.010+01:00

Skolstyrelsen i San Diego ber folksångaren Pete Seeger om ursäkt. Efter 49 år!

I maj 1960 försökte samma styrelse stoppa Seeger från att framträda på Hoover High School. Vid denna tidpunkt stod Pete Seeger under åtal för att ha vägrat att svara på frågor från McCarthys "kommitté mot oamerikansk verksamhet" om sina vänstersympatier och medlemskap i USA:s kommunistiska parti:

"Jag tänker inte besvara några frågor om mitt umgänge, mina filosofiska eller religiösa uppfattningar eller mina politiska ståndpunkter, eller hur jag röstade i något val, eller någon annan privat fråga. Jag anser att det är felaktigt att ställa sådana frågor till någon amerikan, i synnerhet under sådant tvång som detta." (HUAC 18/8 1955)

Skolstyrelsen i San Diego krävde att Seeger skulle underteckna en "lojalitetsförklaring" innan han kunde uppträda. I lojalitetsförklaringen skulle Seeger lova att konserten inte ska bidra till ett störtande av USA:s regering eller vara del i en "kommunistisk aktionsgrupp eller kommunistisk frontorganisation".

Seeger vägrade att skriva på. Han hänvisade i stället till den yttrandefrihet som garanteras i det första tillägget till USA:s grundlag.

Försöket att stoppa Seegers framträdande på Hoover High School misslyckades efter ingripande från advokater från American Civil Liberties Union och en domare i San Diego.

I tisdags - nästan 49 år senare - antog skolstyrelsen i San Diego en resolution där man "djupt ångrar företrädarnas agerande" och ber om Seegers förlåtelse. Enligt resolutionen är Seeger "en av våra käraste nationella skatter". Beslutet var enhälligt. Skolstyrelsen inbjuder också Pete Seeger att närsomhelst besöka San Diego för att uppträda eller personligen motta skolstyrelsens uttalande.

Pete Seeger själv uppskattar skolstyrelsens gest:
"Det är ett mått på att vår yttrandefrihet har stärkts."

Pete Seeger i förhör hos den oamerikanska kommittén 1955

Pete Seeger dömdes 1961 till 10 års fängelse, men frikändes helt i maj 1962. Den 12 januari 2009 framträdde Pete Seeger tillsammans med Bruce Springsteen vid en officiell konsert inför Barack Obamas installation som USA:s president. De framförde "This Land Is Your Land" ocensurerad.

"Nu är vi alla socialister"

2009-02-08T22:34:00.010+01:00

"We're All Socialists Now". Citatet är hämtat från framsidan av amerikanska Newsweek. Omslaget pryds av ovanstående handslag.

"2009 års Amerika har blivit ett mer socialistiskt land - och skiftet påbörjades inte av en demokrat utan av en republikan", skriver chefredaktören Jon Meacham i en ledare. För säkerhets skull förtydligar han att han inte syftar på det gamla sovjetiska systemet, utan på "det moderna Europas".

I en längre artikel beskriver Meacham och Evan Thomas hur de offentliga utgifterna ökat i USA på senare år: "Under en konservativ republikansk administration har vi genomfört den största expansionen av välfärdsstaten på trettio år."

Och detta kommer att fortsätta: "Människor både till höger och vänster vill att staten ska investera i alternativa energikällor för att bryta beroendet av utländsk olja. Och det är osannolikt att ens de mest högervridna staterna kommer att tacka nej till statliga pengar för att förbättra infrastrukturen." Just nu debatterar kongressen president Obamas stimulanspaket med statliga satsningar på 900 miljarder dollar.

Den fria marknadens kollaps har lett till en annan diskussion än tidigare i USA. Det har blivit uppenbart för de flesta att den fria marknadens osynliga hand inte kan lösa alla samhällsproblem. I synnerhet inte i en tid då fler än 500 000 amerikaner mister jobbet varje månad och när "den osynliga handens" främsta förespråkare medger att de hade fel.

"Ju förr vi inser var vi verkligen befinner oss, desto snarare kan vi tänka klart om hur staten kan användas i dagens värld", skriver Jon Meacham och Evan Thomas.
-------
Läs hela artikeln
Länk till Newsweek

Konst i Riksdagen

2009-02-08T11:28:00.007+01:00

Dimman omsluter huvudstaden. Människor vandrar mellan den svenska demokratins båda huvudbyggnader. Östra och västra riksdagshusen färdigställdes 1905-06. Fram till 1971 huserade Riksdagens två kamrar i den östra delen (till höger på bilden).

Från 1971 har vi en kammare. Riksdagsledamöter väljs numera utifrån en princip i stället för två. Riksdagens plenisal ligger i den västra byggnaden (till vänster). I den byggnaden låg tidigare Sveriges Riksbank.

Inne i riksdagshuset hittar vi en målning. Det är ungdomar som tar sig ner från åhörarläktaren. Vi kommer ihåg händelsen. Det var den 10 juni 1988. Aktionsgruppen Unga för Bostäder väljer plenisalen för att föra ut sitt budskap. Ledamöterna häpnar. Vakter tillkallas. En av ungdomarna lyckas dock greppa mikrofonen i talarstolen. Händelsen är unik i sitt slag.

Unga för Bostäder genomförde flera spekulativa aktioner i slutet av 1980-talet. De murade igen bostadsförmedlingen och satte upp skylten "Stängt på grund av brist på bostäder". De kidnappade dåvarande finansborgarrådet Mats Hulths tjänstestol från hans tjänsterum i Stockholms stadshus. I lösen krävdes att fler bostäder skulle byggas för ungdomar. Och så aktionen i riksdagshuset.

Undrar hur en sådan aktion skulle betraktas idag? Som terrorism, förmodligen. Den skulle knappast vara möjlig att genomföra. Riksdagen är idag mer sluten. Riksdagsledamöterna skyddas från allmänhetens larm. Men bostadsbristen för ungdomar består.

Det var konstnären Roj Friberg som gjorde målningen året efter. Förlaga torde vara ett fotografi av händelsen från Dagens Nyheter. Roj Friberg föddes 1934 i Uddevalla. Nu hänger hans målning av aktionen mot Riksdagen - i Riksdagen.

Mer om Roj Friberg
Några andra målningar av Roj Friberg
En recension

Ohlys bästa bloggar

2009-02-05T18:21:00.004+01:00

Föreningen Grävande Journalister arrangerar Gräv09 den 27-29 mars i Örebro. Inför konferensen har man gett ut en tidning där man bett "några av landets mest namnkunniga politiker, lobbyister och journalister att lista bloggar de regelbundet besöker för att få tips, idéer och inspiration". En av de tillfrågade är Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet.

Lars Ohly har följande lista:

1. Esbatis kommentarer
"Alltid tydlig med säker politisk kompass."
2. Jinges web- och fotoblogg
"Alltid uppdaterad och aktuell."
3. Helle Kleins blogg
"Ärligt intellektuell och spännande."
4. Röda raketer
"Historia och nutid i skön förening."
5. Mer vänster i Uppsala - Ilona Szatmari Waldau
"Lokalpolitik och feminism."

Mother Jones

2009-01-31T13:21:00.025+01:00

Den amerikanska arbetarrörelsen har haft många framträdande kvinnor i sina led. Emma Goldmann, Lucy Parsons, Elizabeth Gurley Flynn (som Joe Hill tillägnade sin sång Rebellflickan). Den mest kända är nog ändå socialisten och feministen Mother Jones (1837-1930), som även beskrivs som en "community organizer".

Namnet Mother Jones associeras nuförtiden mest med tidskriften Mother Jones, som är en av de främsta vänstertidskrifterna i dagens USA. Men under sin livstid var Mother Jones en viktig politisk aktör (på bilden ovan tillsammans med dåvarande presidenten Calvin Coolidge).

Mother Jones utvandrade med sin familj från Irland till USA 1838 efter att hennes morfar hängts av britterna för sitt engagemang för irländsk självständighet. På 1870-talet blev hon aktiv i fackföreningen Knights of Labor. 1905 var hon en av grundarna till IWW, Joe Hills fackförening.

Mother Jones reste land och rike kring som strejkorganisatör och agitator. Hon var särskilt engagerad för gruvarbetarnas fackförening, United Mine Workers of America. Hon var även medlem i Socialist Party of America.

Vid fler än ett tillfälle fick hon tillbringa tid i arrest och fängelse för sitt arbete. Bland arbetare var hon känd som "gruvarbetarnas ängel". Det sjöngs sånger till hennes ära, t ex She'll Be Coming 'Round the Mountain. Ett känt citat av Mother Jones är: "Be för de döda och kämpa utav helvete för de levande".

Mother Jones ligger begravd på gruvarbetarnas kyrkogård i Mount Olive, Illinois, ett litet samhälle längs Route 66. Hon ligger där tillsammans med gruvarbetare som dödades i Virden-kravallerna 1898.

Över ingången till kyrkogården står det "Viloplats för goda fackföreningsmänniskor".

Mother Jones grav är ett imponerande monument som tillverkats av rosa granit från Minnesota.

Två skulpturer av gruvarbetare vaktar vid sidorna av en plakett med Mother Jones porträtt. När vi står och betraktar monumentet kommer en bil körande in på kyrkogården. Ut ur bilen kliver en äldre man vid namn Mr Weidler och frågar: "Var har ni er bil?" Vi svarar att vi parkerat den utanför kyrkogården. I detta bilberoende land är det tydligen ett konstigt beteende. I USA kör man in med bilen på kyrkogården.

Herr Weidler, som är 90 år, bor precis bredvid kyrkogården. När han ser besökare vid monumentet brukar han ta sin bil och åka ut på kyrkogården för att få en liten pratstund. Han har tagit på sig uppgiften att upplysa besökarna om historien kring Mother Jones och gruvarbetarnas kamp.

Han berättar att han själv som litet barn fick följa med sin pappa till torget för att höra Mother Jones tala:

- She was a remarkable woman, säger herr Weidler.

En bild av agitatorn Mother Jones

- Hon hade en vass tunga och kunde bita ifrån rejält mot företagsägare och poliser!

Herr Weidler är inte bara en nostalgisk bevarare av historien. Även i dag pågår en kamp som engagerar honom. Genom sin kyrka har Weidler och hans familj arbetat för att hjälpa offren för orkanen Katrina i New Orleans. Hans söner har till och med varit på plats som hjälparbetare.

Herr Weidler önskar oss en fortsatt lycklig resa genom "det andra Amerika".

På en anslagstavla intill Mother Jones-monumentet hittar vi ett rockmärke som ger uttryck för detta andra Amerika.

AFL-CIO är USA:s LO

Länkar om Mother Jones:
Mother Jones Museum
Mother Jones självbiografi på marxists.org

Rysk gas

2009-01-29T17:54:00.008+01:00

Ingen har väl missat diskussionen om ryska gasleveranser till Europa. Konflikten har bland annat rört Ryssland och Ukraina och avbrutna leveranser. För Sveriges del inbegriper den en planerad gasledning genom Östersjön till Tyskland, den så kallade Nord Stream.

Det är intressant att följa diskussionen ur flera aspekter - inte minst då det gäller förhållandet mellan politisk retorik och politisk praktik.

När det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina har många västliga företrädare och medier gjort gällande att Ryssland vill använda gasen som politiskt påtryckningsmedel mot Ukraina. Ukraina har, liksom Georgien, varit en kelgris för vissa högerkrafter och en viktig del i en strategisk inringning av Ryssland (läs möjligt Nato-medlemskap). Därför har Ukrainas bristande betalning av marknadsmässiga priser för gasen ignorerats. Ryssland har i sin tur framställts som en buse.

När den gällt Nord Stream har kritiken förts i två dimensioner: dels säkerhetspolitisk, dels miljöpolitisk. Förre försvarsministern Mikael Odenberg (m) ville inte ha den lede fi i närheten av Gotland. Det var ett väntat argument som appelerar till gammal rysskräck. Andra har uttryckt en till vissa delar berättigad oro då det gäller miljökonsekvenserna av en sådan ledning. Åter andra har använt miljöargumentet som svepskäl för att hindra Rysslands möjligheter till utvidgat ekonomiskt samarbete med Europa.

Så långt den politiska retoriken. Men hur är det med praktiken?

Tyskarna föredrar ett "rakt rör" från Ryssland till Tyskland - utan mellanhänder - för att de "litar på Ryssland" då det gäller gasleveranser. "Gas- och oljeleveranser har fungerat här sedan andra världskriget - också när kalla kriget var som kallast. Gärna Ryssland alltså, men ju färre mellanhänder desto bättre", säger Sveriges Radios korrespondent i Tyskland Per Eurenius.

Underförstått betyder det att tyskarna i sin politiska praktik misstror Ukraina, Polen med flera transitländer. Det är något helt annat än vad vi brukar få höra i den politiska retoriken.

Men vad säger då EU, som ju ger uttryck för sina medlemsländers ståndpunkter? Ferran Tarradellas Espuny, som är talesman för EU:s energikommissionär säger att "EU fortsätter att starkt förespråka Nord Stream-ledningen som en ytterligare källa till gastillförsel från Ryssland." Möjligen kan det vara av samma skäl som Tyskland: EU litar på Ryssland, men inte på mellanhänderna.

Europa litar alltså på Ryssland, men i den politiska retoriken och i media låter det oftast annorlunda. I retoriken härskar fortfarande den kalla krigsanda, som bland annat underblåstes av den förre amerikanske presidenten och Sveriges utrikesminister Carl Bildt (m).

När Sveriges miljöminister Andreas Carlgren idag träffade sin tyske kollega undrar vi vad han framförde för argument från den svenska borgerliga regeringen? Uttryckte han Carl Bildts oro för Ryssland? Genuin oro över miljökonsekvenser? Miljökonsekvenser som ett svepskäl för rysskräck? Eller en mer praktisk politisk hållning?

-------

Tidigare text på Röda raketer: Otäcka gaser

Vänstern störst på Island

2009-01-28T23:08:00.002+01:00

I den senaste opinionsundersökningen på Island är Vänsterpartiet - de gröna störst. Det meddelar Reuters.

Vänsterpartiet får 28 procent av rösterna, medan självständighetspartiet får 24,3, socialdemokraterna 16,7 och framtegspartiet 17,2 procent.

Detta är en stor förändring sedan förra valet 2007 då självständighetspartiet fick 36.6 procent, socialdemokraterna 26,8, framtegspartiet 11,7 och vänsterpartiet 14,3.

Det är naturligtvis den ekonomiska krisen som har lett till dessa dramatiska förändringar i den isländska opinionen. I måndags avgick regeringen. Vänsterpartiet och socialdemokraterna förhandlar om att ta över regeringsmakten.

Koalitionen som kommer att sitta fram till nyval i maj kommer att ledas av socialdemokraten Johanna Sigurdardottir.

-------

SvD, DN

"Nationalisera bankerna!"

2009-01-27T15:07:00.006+01:00

Den amerikanska självbilden förändras i snabb takt - och därmed förslagen på lösningar. Grunden för denna förändring står att finna i ekonomin.

Nu talas det till och med öppet om att nationalisera bankerna, i första hand Bank of America och Citigroup. Dessa båda banker har redan fått 300 miljarder dollar av staten, men behöver ännu mer. Det skriver New York Times i en analys.

Men vad får då skattebetalarna i gengäld om de ska ställa upp med så mycket pengar? Det är denna fråga som gjort att förslag om förstatligande eller nationalisering blivit ett allvarligt alternativ i debatten.

“Vi hade väl aldrig trott att vi skulle få uppleva den dagen då vi använder en sådan terminologi som 'Nationalisering av bankerna?'", säger representanthusets talman Nancy Pelosi till tv-kanalen ABCs "This week" i söndags.

Nationalisering, säger Charles Geisst, finanshistoriker på Manhattan College, “finns inte i det amerikanska ordförrådet. Vi tänker på det som något utlänningar gör mot oss, inte något som vi själva håller på med.”

Det viktigaste argumentet för nationalisering är rättframt, skriver New York Times:
"Det kan vara det enda sättet att dra upp USA:s största finansiella institutioner ur den nedåtgående spiral som hindrar dem att få fram det kapital de behöver för att fungera."

Att våga hoppas på Obama

2009-01-25T16:23:00.016+01:00

Går det att lita på Obama? Eller är det säkrast att förhålla sig avvaktande och skeptisk? Detta är en frågeställning som vi även tidigare har berört på denna blogg. Vågar vi hoppas? Eller är det bättre att ställa förväntningarna lågt, så att vi inte riskerar att bli besvikna?

Obama kommer som president att utsättas för påtryckningar från mäktiga konservativa krafter i det amerikanska samhället. Det finns en risk att han tvingas ge efter för dessa krafter. Men det finns också en möjlighet att han inte gör det. Hur det kommer att bli beror bland annat på oss.

Om det breda folkliga stödet för Obama både i USA och resten av världen håller trycket uppe, så kan vi mycket väl få uppleva ett progressivt skifte i amerikansk politik som kommer att påverka hela världen för lång tid framöver.

Om vi gör tankeexperimentet att Obamas presidentskap verkligen kommer att innebära en förändring vi kan tro på, hur skulle då hans första åtgärder se ut?

Skulle hans första telefonsamtal till en utländsk statsman gå till palestiniernas president Mahmoud Abbas? Skulle han kräva att blockaden mot Gaza hävs? Skulle han kalla samman Joint Chiefs of Staff för att diskutera hur USA så snabbt som möjligt kan dra sig ut ur Irak? Skulle han beordra en stängning av fånglägret på Guantanamo och av CIA:s hemliga fängelser runt om i världen? Skulle han sträcka ut en öppen hand till den muslimska världen? Skulle han betona diplomati och samarbete i stället för krig?

Detta och mer därtill har president Obama hunnit med under sina första dagar i tjänsten.

Den amerikanska marxistiska tidskriften Political Affairs skriver entusiastiskt om Obamas första dagar som president:

"President Obamas första officiella åtgärder belyser den 180-gradiga omsvängningen från Bushs politik och filosofi som hans regering redan börjat genomföra."

"På det idémässiga planet har han avvisat extremhögerns fria marknadsfundamentalism och krympande av statens roll. I sitt installationstal sa han att det avgörande kriteriet på en bra regering är hur väl den lyckas hjälpa arbetarfamiljer att leva ett bättre liv. Samtidigt som han avvisade Bushs 'ägarsamhälle' med dess snäva näringslivsperspektiv, så hyllade Obama arbetarfamiljerna som nationens ryggrad".

Obama har lyckats skapa en bred koalition för demokratisk förnyelse. Den har varit tillräckligt bred för att vinna en stor majoritet i valen, vilket är en nödvändighet för att kunna genomföra en progressiv förändring. Och den har splittrat den amerikanska högern.

Fyra viktiga väljargrupper gav ett överväldigande stöd för Obama: afroamerikaner (96 %), spansktalande (67 %), unga amerikaner (67 %) och kvinnor (58 %).

För att skapa denna breda koalition har han varit tvungen att anpassa sitt budskap så att det kan accepteras av en del konservativa väljargrupper. Man kan tycka vad man vill om det, men om man vill vinna majoritetens stöd för en progressiv utveckling måste man också ta hänsyn till dessa väljargrupper.

Det är samtidigt tydligt att Obama även inkluderar vänstern i sin koalition. Och aldrig tidigare har vi väl hört en amerikansk president inkludera ateister i sitt installationstal:

"Vi är en nation som består av kristna och muslimer, judar och hinduer - och icketroende."

Han talar om att "återge vetenskapen dess rättmätiga roll", vilket står i skarp kontrast till Bushregeringens politik. Och redan har han vidtagit åtgärder för göra just det.

Han planerar en massiv statlig satsning på över 825 miljarder dollar för att skapa jobb och få fart på ekonomin.

Barack Obama är en ovanlig president. Han har under hela sin karriär dragits till vänstern. I sin bok "Min far hade en dröm" beskriver han sina kontakter med "de marxistiska lärarna" under studietiden och de "socialistmöten" som han "ibland gick på vid Cooper Union". Dessa möten var förmodligen Socialist Scholars Conference - som under många år var den amerikanska vänsterns största happening och som brukade äga rum på just Cooper Union.

Manning Marable, en av "de marxistiska lärarna" på Columbia University, som Obama studerat vid, skriver i den brittiska tidskriften Socialist Review:

"Det som gör Obama annorlunda är att han varit samhällsorganisatör. Han har läst vänsterlitteratur, inklusive mina böcker, och han förstår vad socialism är. Många av människorna som arbetar tillsammans med honom är verkligen socialister med bakgrund i kommunistpartiet eller som oberoende marxister. Det finns många sådana människor i Chicago som har arbetat med honom i åratal."

Därför är det inte konstigt att konservativa bloggar som The American Thinker kallar honom för en "red diaper baby" - ett uttryck som används om barn till medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet och som vi berörde i gårdagens bloggning om Woody Guthrie.

Just det här med "samhällsorganisering" är intressant - eller community organizing som det heter på engelska. Denna typ av politisk aktivism har varit viktig i alla demokratiska rörelser i USA, inklusive medborgarrättsrörelsen. Under sin tid som samhällsorganisatör inspirerades Obama av Saul Alinskys idéer om att förändra samhället genom lokal organisering av människor. Alinskys mest kända bok är Rules for Radicals. Han sägs ha myntat parollen "Tänk globalt - Agera lokalt!"

Det märks på Obama att dessa erfarenheter varit viktiga för att utveckla hans tänkande. Han påpekar om och om igen att "förändringar inte kommer från Washington utan till Washington", dvs. det är den folkliga rörelsen som driver fram sämhällsförändringar. Hela presidentkampanjen byggde på en gräsrotsrörelse som också gjorde det möjligt för vänsteraktivister att delta, vilket öppnar möjligheter för vidare förändringar.

Det finns alltså flera skäl till att vara optimistisk efter den nye presidentens första vecka på jobbet. Men hur det blir med fortsättningen kommer att bero på hur rörelsen bland gräsrötter utvecklar sig. Och på oss.

-------

Tidigare artikel om Obama på Röda raketer

Apropå Woody Guthrie

2009-01-24T13:10:00.026+01:00

Vi berättade häromdagen att Bruce Springsteen och Pete Seeger väckte uppseende när de sjöng Woody Guthries "This Land Is Your Land" ocensurerad på konserten för Barack Obama. Kan ni tänka er? Kommunisten Pete Seeger sjunger en låt av kommunistiske Woody Guthrie för USA:s president? På konserten för Obama inför presidentinstallationen? Det var stort.

Nåväl. Woody Guthrie hyllas också i sin födelsestad Okemah i Oklahoma. Vattentornen som tronar över samhället berättar att detta är Woody Guthries hemstad.

Woody Guthrie föddes i Okemah den 14 juli 1912. Året före Woodys födelse uppmärksammades staden på grund av en lynchning av en svart kvinna, den 35-årige Laura Nelson, som försökte skydda sin son från en rasistisk mobb. Det slutade med att båda hängdes från en bro. Woody Guthrie skrev senare en sång om händelsen: "Don't Kill My Baby and My Son".

Okemah är en liten lantlig stad med 3000 invånare. Men här vårdas minnet av stadens store son. Överallt dyker Woody Guthries namn upp.

En av Okemahs gator är uppkallad efter Woody Guthrie.

I Okemahs historiska museum upptar en utställning om Woody Guthrie en stor del av utrymmet.

Här kan man bland annat beskåda Woody Guthries gitarr. En av flera förmodligen. På denna saknade vi texten "Denna maskin dödar fascister", som han brukade dekorera sin gitarr med (se bilden ovan).

Vid huvudgatan West Broadway Street finns en park tillägnad Woody Guthrie.

Väggmålning i Woody Guthrie-parken.

Till och med på de lokala restaurangerna kan man få en Woody Special-meny.

Och varje år i juli arrangeras en musikfestival till Woody Guthries ära, WoodyFest. På bilden syns publiken på den gamla teatern Crystal under öppningskvällen i somras. De väntar på en av de stora artisterna detta år: Country Joe McDonald, som gjorde sig känd på Woodstockfestivalen 1969 med låten "Vietnam Rag" som han framförde med sitt band Country Joe and the Fish.

Liksom alla rebeller som överlever har även Country Joe åldrats (jämför bilden från Woodstock 1969 nedan). Men han är fortfarande lika politiskt vass som i ungdomen. Country Joe framförde ett program till Woodys ära med sånger, dikter, texter. Woody Guthrie var ju en mångfacetterad artist som använde många konstnärliga former för att framföra sitt budskap. Han sjöng, han diktade, han målade och tecknade. Han skrev också boken "Bound for Glory" (på svenska "Hela härligheten").

Country Joe berättar att han känt sig besläktad med Woody från barndomen. Joe var en så kallad "red diaper baby", dvs. hans föräldrar var medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet, precis som Woody Guthrie. Country Joes pappa kom från en grannstad till Okemah, de delade samma erfarenheter och drog samma politiska slutsatser.

Country Joes hyllning till Woody Guthrie rönte stor uppskattning från publiken. Men den var inte riktigt nöjd förrän "Vietnam Rag" spelas som extranummer. Och Country Joe inleder den som i Woodstock:

"Give me an F! Give me a U! Give me a C! Give med a K! What's that spell?" Och hela den åldrade publiken vrålar entusiastiskt: "FUCK!" Det blir uppenbart att många av dem är Vietnamveteraner. Även Country Joe var under en period militär och tillhörde the US Navy. Och publiken närmar sig extas när Joe byter ut Vietnam mot Irak.

Titta på Country Joe and the Fish från Woodstockfestivalen på You Tube.
The Woody Guthrie Folk Festival 8-12 juli 2009
Woody Guthries hemsida
Country Joe McDonalds hemsida

Seeger, Springsteen och Obama

2009-01-21T19:33:00.009+01:00

När Pete Seeger, Bruce Springsteen och Tao Rodriquez-Seeger (Petes barnbarn) framförde Woody Guthries "This Land Is Your Land" på den stora konserten för president Barack Obama i förrgår, så gjorde de det på ett sätt som retat gallfeber på den konservativa (läs: reaktionära) bloggvärlden i USA.
Det skriver Svenska Dagbladet.

Pete Seeger, som senast 2004 svarade "javisst är jag fortfarande kommunist" på en fråga om sin politiska tillhörighet, och Springsteen sjöng nämligen två verser av "This Land..." som under de 68 år som gått sedan Guthrie skrev sången skalats av från den ursprungliga texten: verserna ansågs helt enkelt allt för revolutionära.

Till det lade de ytterligare en vers som sällan sjungs och som syftar framåt: inget kan stoppa oss.

De tre verserna handlar om hungern i USA, om nödhjälpsköer och om att den privata egendomen hindrar människornas rätt till ett drägligt liv:

There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.

In the squares of the city, In the shadow of a steeple;
By the relief office, I'd seen my people.
As they stood there hungry, I stood there asking,
Is this land made for you and me?

Nobody living can ever stop me,
As I go walking that freedom highway;
Nobody living can ever make me turn back
This land was made for you and me.

Woody Guthrie skrev "This Land Is Your Land" 1940, som en motvikt till den ofta spelade fosterländska sången "God Bless America" av Irving Berlin. Guthrie, som var medlem i USA:s kommunistiska parti och varje vecka skrev krönikan "Woody Sez" i partitidningen Daily Worker, ville framhålla det arbetande folkets, den vanliga människans roll i den amerikanska utvecklingen, och det gjorde han med "God Blessed America for Me" som senare omarbetades till "This Land is Your Land" - det här är vårt land, inte deras.

När folkmusikboomen tog fart i början av 60-talet - då var Guthrie redan svårt sjuk i Huntingtons sjukdom (en variant av danssjuka) - skapades snart två riktningar inom musikvärlden. På den ena sidan de mer politiskt inriktade folksångarna som Bob Dylan, Joan Baez och den politiskt fantastiskt träffsäkre Phil Ochs.

På den andra de mer utslätade Peter, Paul & Mary, The Seekers, Kingston Trio och de ständigt lika leende helylleamerikanerna i New Christy Minstrels - ett riktigt otäckt band - som hängde på "protestvågen". Medan Dylan, Ochs & Co skrev egna sånger som gisslade samhället och kapitalismen - lyssna på Phil Ochs skivor! - sanerade den andra riktningen "This Land Is Your Land" till en trallvänlig folksång som nu sjungs i skolor och på dagis. Låten har, inte för inte, kallats USA:s inoficiella nationalsång.

Nu har Pete Seeger, som gick med i kommunistiska ungdomsförbundet redan 1936 och som även om han idag inte är medlem i partiet ändå alltid har stått för en mycket radikal linje, och Bruce Springsteen återgivit "This Land Is Your Land" dess forna glans - helt i Woody Guthries anda.

På bästa sändningstid, dessutom. Och inför USA:s nuvarande president.

-------

Uppdatering: HBO som spelade in Obamakonserten försöker få bort klippet med Seeger och Springsteen från YouTube. Men det dyker upp igen och igen.

Nya länkar till framträdandet på You Tube och den här och den här och den här (bäst kvalitet på den sista!)

Tack till Ulf Åman, Oskarshamn, för informationen!

Läs mer om Obama

Vita husets nya hemsida

2009-01-20T23:22:00.003+01:00

Vita huset har fått en ny hemsida.
-------
Obamas installationstal
Läs mer om Obama på Röda raketer
DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD

Nazim Hikmet åter turkisk medborgare

2009-01-18T20:49:00.008+01:00

Den turkiske författaren Nazim Hikmet har åter blivit turkisk medborgare. Postumt. Han dog i landsflykt i Sovjetunionen 1963 och ligger begravd på Novodevitjekyrkogården i Moskva.

Nazim Hikmet betraktas som en av Turkiets och världens främsta poeter. Han förärades det internationella fredspriset tillsammans med andra storheter som den chilenske Nobelpristagaren Pablo Neruda och Pablo Picasso.

Nazim Hikmets stora problem var att han var kommunist. 1951 fråntogs han sitt medborgarskap på grund av sina åsikter. Turkiets biträdande premiärminister Cemil Çiçek säger att det var dags för regeringen att ändra åsikt om Hikmet: "Det brott som tvingade regeringen att frånta honom hans medborgarskap betraktas inte längre som något brott."

En av dem som länge kämpat för Nazim Hikmets återupprättelse är Nobelpristagaren Orhan Pamuk. Han har använt exemplet Nazim Hikmet för att belysa bristen på yttrandefrihet i Turkiet. År 2000 samlades 500 000 namnunderskrifter in i Turkiet med krav på att återge Nazim Hikmet hans medborgarskap och att hans kvarlevor ska återföras till Turkiet.

Ett exempel ur Nazim Hikmets diktning, Dikten till Piraye, 8 november 1945:

"Det vackraste havet
är ännu inte nått
Det vackraste barnet
har ännu inte vuxit upp
Våra vackraste dagar
har vi ännu inte haft
Det vackraste ordet som jag vill säga till dig
är det jag ännu inte sagt"

Nazim Hikmets grav på Novodevitjekyrkogården i Moskva.

En hemsida tillägnad Nazim Hikmet

Brittiska The Guardian om Nazim Hikmets återupprättelse

Några dikter av Nazim Hikmet på svenska

Väggmålning

2009-01-18T16:29:00.005+01:00

Vi fick en bild tillsänd oss från Vladde. Han hade i sin tur fått den från kamrater i Chile: "Den här typen av konst blir målad på väggar runt om i Chile." Denna målning är tillägnad folket i Gaza och skapad av Colectivo Mural Brigada Ramona Parra. (Klicka på bilden för större format.)

Läs Paus och omgruppering i mordfabriken.

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, AB, AB

Det röda biblioteket i Rjukan

2009-01-18T13:19:00.015+01:00

I den lilla staden Rjukan i Norge finns ett av världens mest exklusiva röda bibliotek. Samlingen omfattar socialistiska böcker och tidskrifter från tiden mellan första och andra världskriget. Det tros vara den tredje största samlingen i världen efter ett bibliotek i Amsterdam och ett i Moskva.

Här finns böcker av och om ledande socialistiska tänkare som Marx, Engels, Lenin, Krapotkin. Det mest unika verket är tidskriften ”Sozialistische Auslandspolitik” som utgavs av tysken Rudolf Breitscheid från 1915-1918.

På entréplanet står en monter som förevisar några av de sällsynta böcker och tidskrifter som finns i specialbiblioteket i källaren. Ett sådant verk är Carl Grünbergs: ”Archiv fur die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung” i 15 band.

Det var bibliotekarien Henrik Johnsen Hjartøy (1892-1967) som påbörjade insamlingen av socialistisk litteratur. Han var bibliotekschef i Rjukan mellan 1917 - 1936. Allt som allt omfattar biblioteket ca 5000 publikationer fördelade på ca 90 hyllmeter.

När Hjartøy 1936 blev ordförande för Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek i Oslo ville han ta samlingen med sig. De lokala politikerna i Rjukan motsatte sig detta. Och det röda biblioteket blev kvar i Rjukan.

Vi förs ner i källaren av bibliotekschefen Per Espeland. Under det vanliga biblioteket passerar vi gångar med böcker för att komma fram till det allra heligaste.

Väl inne i det röda biblioteket kan vi vältra oss i socialistisk litteratur. Den uppslagna samlingen i mitten av bilden är AIZ som gavs ut i Berlin och senare Prag av Willi Münzenberg. Här finns också ett litet häfte: "Fiskerne og sosialismen". I biblioteket finns företrädesvis böcker på norska, svenska, engelska, tyska och franska.

Vi hittade en komplett samling Kommunistisk tidskrift som gavs ut av Sveriges kommunistiska parti. I bakgrunden skymtar årgångar av Labour Monthly som gavs ut av R. P. Dutt, en personlighet vi tidigare berättat om. Här finns tidskriften Den kommunistiska internationalen.

Mer om Rjukan på Röda raketer:
Hjältarna från Telemark

Nya demonstrationer för fred i Gaza

2009-01-17T15:55:00.009+01:00

Flera tusen stockholmare trotsade kylan i dag för att visa sin solidaritet med det palestinska folket. Demonstrationen startade framför Carl von Linnés staty i Humlegården. Demonstranterna krävde ett omedelbart stopp för kriget. Och för Israels blockad mot Gaza.

På ett av plakaten tydliggjordes den kommande amerikanske presidentens val: att bli hälsad med blommor eller skor.

Demonstrationen följde Strandvägen för att slutligen komma fram till Riksantikvarieämbetet och Israels ambassad på Östermalm.

Väl framme vid slutmålet meddelades att Israel bombat ännu en skola.

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD

Läs mer:

Förra veckans demonstration i Stockholm
Gazas barn
Precisionsbombning
Den israeliska militarismen
Kontraproduktivitet

Aristoteles om demokrati

2009-01-16T22:34:00.005+01:00

Aristoteles var ingen demokrat. Han förordade bland annat monarki och aristokrati. Men han var en logiskt tänkande människa och hade uppfattningar om vad demokrati innebär.

För Aristoteles handlade den politiska kampen oftast om fåmannavälde (oligarki) eller demokrati (allas välde).

Det råder oligarki när de rika härskar utan hänsyn till de fattiga, demokrati när makten ligger i händerna på de fattiga och dessa försummar de rikas intressen. Aristoteles hade alltså en revolutionär syn på demokrati.

"Demokratien", säger Aristoteles, "uppkommer genom den åsikten, att människor som alla är fria bör vara jämlika i alla avseenden, oligarkien genom den åsikten, att människor som i vissa avseenden är överlägsna framträder med för stora anspråk."

Att vara demokrat betyder alltså, enligt Aristoteles, att eftersträva jämlikhet mellan människor på alla områden. Den som förespråkar ojämlikhet mellan människor, till exempel då det gäller inkomster eller ägande, kan inte betraktas som någon demokrat - i Aristoteles mening.

"All bristande jämlikhet i samhället beror i det långa loppet på ojämn fördelning av inkomsten", skriver Bertrand Russell i sin bok Västerlandets filosofi i en kommentar till Aristoteles betraktelse. "Detta är ett av de viktigaste argumenten för demokratien".

Aristoteles omtalar att de grekiska oligarkerna i vissa stater avlade en ed med följande lydelse: "Jag vill vara en folkets fiende och tillfoga det all den skada jag kan". Bertrand Russell kommenterar att reaktionärerna nu för tiden inte är så uppriktiga.
-------
En tidigare artikel:
Om demokrati

Stig-Björn övertygar

2009-01-15T00:38:00.005+01:00

"Det finns flera politiska frågor där vänsterpartiet har en positiv profil. Exempelvis så är insikten djup om att allas vår vilja till arbete är grunden för välfärden.

Partiet har också en tydlig linje när det gäller utbildningens betydelse, både för individer och för Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi. Kanske kan vi också hoppas att möjligheten till reellt inflytande i en regering filar bort partiets symbolpolitik - till förmån för långsiktigt välståndsskapande."

Stig-Björn Ljunggren i Piteå-Tidningen

Massakern i Gaza

2009-01-14T18:43:00.003+01:00

Hittills har över 1000 människor dödats i Gaza. Människor är instängda och har ingenstans att fly. Det liknar situationen för människor instängda i koncentrationsläger.

I en sådan situation går det inte att tala om att båda sidor har skuld. Det måste till ett omedelbart eld upphör.

På lördag blir det återigen demonstrationer för fred och mänskliga rättigheter. Läs mer på Gaza Solidaritet.

Lyssna på Michael Hearts "Song for Gaza".
-------
DN, DN, SvD, SvD

Hjältarna från Telemark

2009-01-11T19:44:00.013+01:00

1943 var de tyska trupperna på väg att vinna andra världskriget. Europa var ockuperat från Afrika till Nordkap. Men det gick inte så. Slaget vid Stalingrad var en faktor som fick den tyska krigslyckan att vända. En annan faktor var att Hitler förhindrades att skaffa sig atomvapen. En avgörande händelse som stoppade Hitlers atomplaner ägde rum i Norge.

I det norska fylket Telemark, insprängt mellan höga berg, ligger den lilla staden Rjukan. Under vinterhalvåret når solens strålar inte ned till staden i dalgången.

Här byggde Norsk Hydro 1911 världens största vattenkraftverk. 1934 påbörjades tillverkning av tungt vatten, som blev en avgörande ingrediens i Hitlers atombombsprogram. En norsk motståndsgrupp fick i uppdrag att spränga anläggningen, vilket de lyckades med den 28 februari 1943. Denna hjältemodiga aktion bildade utgångspunkt för den amerikanska filmen Hjältarna från Telemarken, med Kirk Douglas i huvudrollen.

Idag hyser anläggningen Norsk Industriarbeidermuseum.

Här kan man beskåda den elektrolysanläggning där tungt vatten skapades.

Här finns utställningar som visualiserar sabotageaktionen 1943.

Men här finns också många röda fanor. Rjukan har spelat en viktig roll i den norska arbetarrörelsens historia. Rjukans jern- og metallarbeiderforening grundades 1909 med åtta medlemmar. 1915 hade medlemsantalet ökat till nästan 600.

Arbetarrörelsen i Rjukan har alltid varit radikal. För att inte säga revolutionär. Här en arbetarorkester i Rjukan framför revolutionära demonstrationsfanor målade av Oscar Løvaas den 1 maj 1919.

För den norska arbetarrörelsen var den ryska revolutionen en stor förebild. Det norska Arbeiderpartiet anslöt sig 1919 till den kommunistiska internationalen. Här en Lenin-tavla från Folkets hus i Rjukan som finns med på utställningen.

För ytterligare information:

Norsk Industriarbeidermuseum i Rjukan

Rjukans turistkontor

En film om sabotageaktionen i Rjukan där medlemmarna i den norska motståndsgruppen medverkar: del 1, del 2 och del 3.

Demonstration för Gaza i Stockholm

2009-01-10T17:18:00.009+01:00

På lördagen samlades tusentals stockholmare för att visa sin solidaritet med det palestinska folket. Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Jan Eliasson var med, liksom flera partier och fackförbund.

Den israelisk-svenske tonsättaren Dror Feiler var en av de viktigaste talarna. Han var glad för att socialdemokraterna var med vid denna demonstration och hoppades att de inte skulle glömma det när de hamnar i regeringsställning.

Dror Feiler krävde att de krigsansvariga politikerna i Israel - Olmert, Barak och Livni - skulle skickas till den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Hur många deltog i demonstrationen? 4000 säger Svenska Dagbladet. 5000 säger polisen (SvD måste ha talat med en annan polis än vi). 12 000 säger arrangörerna.

Det var i varje fall många människor. Hela Hamngatan fylldes. Talkörerna skanderade: "Stoppa massakern! Bojkotta Israel! Sluta döda våra barn!"

Väl framme vid israeliska ambassaden på Östermalm var det så mycket folk att alla inte fick plats. Förutom några få provokatörer som buades ut av demonstranterna, så gick det hela lugnt och värdigt till. Talkörer ropade: "Stäng ambassaden!"

Fortfarande mot slutet av demonstrationen befann sig de sista deltagarna på Strandvägen.

SvD, DN, DN, AB, GT, Kvp

Israels säkerhetsproblem

2009-01-10T10:12:00.012+01:00

De Qassam-raketer som Hamas skickar från Gaza in i Israel sägs vara huvudorsaken till Israels krig mot Gaza. Israels regering har ju "rätt att skydda sin befolkning", som det heter. I slutet av december 2008 hade dessa raketer dödat femton israeler sedan raketanfallen började år 2001.

Detta är naturligtvis tragiskt och vi kan förstå upprörda känslor bland israeler. Men vi kan inte se detta som ett rimligt motiv för att döda 800 människor i Gaza och skada 3300 på två veckor. Vi har tidigare föreslagit andra alternativ som mer effektivt skulle leda till fred och säkerhet.

Om den israeliska statsledningen på allvar ville skydda sin befolkning, så finns det andra problem som är större än raketbeskjutningen: Trafikolyckor på de israeliska vägarna.

Varje vecka dödas tiotals personer.

Under 2005 var det nära 17 000 trafikolyckor i Israel som orsakade skadade och döda. Nära 500 personer dödades på de israeliska vägarna det året. Och antalet olyckor ökar, enligt tidningen Israel Today.

Enligt uppgift har 29 585 personer dödats i trafiken sedan staten Israels grundande. Bara under månaden mars 2007 var israeler inblandade i 2 219 trafikolyckor, med 44 döda och 1 211 skadade. Ett tragiskt exempel beskrivs av bloggen Kumah.

Under de sju år som Qassam-raketerna har dödat femton israeler har cirka 3 500 israeler dött i trafikolyckor. Om Israels regering skulle satsa på att bygga bättre vägar, i stället för att satsa på krig, skulle den kunna rädda livet på mångdubbelt fler israeler.

-------

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Tidigare artiklar:

Gazas barn

Precisionsbombning

Den israeliska militarismen

Kontraproduktivitet

Gazas barn

2009-01-09T18:26:00.004+01:00

Två teckningar av Emad Hajjaj född 1967 i Ramallah.

-------

SvD, SvD

Precisionsbombning

2009-01-05T10:28:00.002+01:00

Israels regering påstår att den pågående militära kampanjen inte riktar in sig på civilbefolkningen. Denna bild, tagen av Hatem Moussa/AP, visar hur precisa dessa bombningar är i ett av världens mest tätbefolkade områden.

En av granaterna dödade fem barn i natt. 87 barn har hittills dödats.
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD
Tidigare artiklar:
Den israeliska militarismen
Kontraproduktivitet

Den israeliska militarismen

2009-01-04T13:13:00.004+01:00

Den israeliska militarismen firar nya triumfer. Våld betraktas som det bästa sättet att lösa politiska problem. Marktrupper rullar in i Gaza och sprider död och förintelse bland den palestinska befolkningen. Till vilken nytta?

Vi har redan tidigare konstaterat att agerandet är kontraproduktivt. Det vill säga, det kommer inte att tjäna något vettigt syfte. Det kommer inte att lösa något väsentligt problem för vare sig Israel eller någon annan. I stället kommer det att öka förbittringen och hatet mot den israeliska statsledningen. "Kampen mot terrorism" föder i stället terrorismen.

Krig är inte lösningen, säger den israeliska vänstern. Krig är den enda lösningen, tycks vara den israeliska regeringens åsikt. Och den har bråttom. Det är snart val i Israel. Regeringen måste skynda sig med att överträffa högerpolitikern Benjamin Netanyahu i att vara Netanyahu.

Den måste också skynda sig innan Barack Obama installeras som president i USA. Han har visserligen uttalat sig positivt om Israel, men det är inte säkert att han kommer att ge ett så oreserverat stöd till krigspolitiken som den nuvarande Bush-regeringen gör. Det är osmakligt att se hur Bush-regeringen blockerar FN:s möjligheter att ens föreslå ett eld upphör.

Israels regering säger att den vill stoppa Qassam-raketerna, som Hamas av något irrationellt skäl skickar in över gränsen. Dessa mycket ostyriga raketer har hittills dödat femton personer i Israel på sju år, medan den israeliska attacken mot Gaza har dödat närmare femhundra människor och skadat fler än tvåtusen inom loppet av en vecka. Så talar nu Israels utrikesminister Tzipi Livni om att man inte tänker följa någon proportionalitetsprincip.

När vi ser hur den överlägsna israeliska militärmaskinen rullar in i det tättbefolkade Gaza är det omöjligt att inte se paralleller till hur andra överlägsna militärmaskiner rullat in i getton. Vilken bild skapar det av Israel? Det har nu gått mer än sextio år sedan förintelsen. Hur länge kommer den att kunna fungera som ursäkt för övergrepp mot oskyldiga civila idag?

Krig kan inte vara lösningen! Den som vill veta vad vi tycker att Israel i stället ska göra kan läsa här.

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB

Howard Zinn om USA och världen

2009-01-03T15:19:00.002+01:00

Vi hittade en aktuell inspelning med den amerikanske historikern Howard Zinn, professor emeritus vid Boston University. Zinn gör en bedömning av läget i USA efter valet, vilka möjligheterna är och vilka svårigheter som Barack Obama kommer att möta.

Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6.

Howard Zinn finns publicerad på svenska med Det amerikanska folkets historia. Han har en egen hemsida med mängder av ytterligare material.

Röda raketers nyårskrönika

2008-12-31T10:49:00.018+01:00

Året som gått präglades delvis av det amerikanska presidentvalet. Vi förundrades i januari av den ovanligt radikala tonen i de demokratiska kandidaternas budskap. Efter det första primärvalet i Iowa noterade vi att "den entusiasm", som Barack Obama "lyckats skapa, inte minst bland ungdomar, leder till ökad politisering och mobilisering av väljare i ett land där knappt hälften av befolkningen brukar rösta. Så är Barack Obamas slagord också 'Change!' Förändring!"

I Sverige ägnade sig borgarna åt antikommunism kopplat till angrepp på ABF och Lärarförbundet. Vårt motangrepp fick många kommentarer. Samtidigt befann sig regeringens stöd i opinionen i fritt fall. Vi berättade också om den svenska högerns, militärens och kungahusets umgänge med nazismen.

I Tyskland skördade vänsterpartiet stora framgångar i flera västtyska delstater. Detta hade socialdemokraterna svårt att hantera och satte sig hellre i koalition med borgarna än att samarbeta med vänstern.

I februari angreps Lars Ohly för att vara odemokratisk av folkpartiets Birgitta Ohlsson. Detta föranledde oss att i någon mån reda ut begreppen, vilket uppskattades på sina håll. När vi får tid ska vi fördjupa oss ytterligare i detta ämne.

Även under februari fick den tyska vänstern framgångar, liksom folket på Cypern som valde en kommunistisk president. Och de tyska socialdemokraterna fick med anledning av detta fortsatta svårigheter.

I mars uppmärksammade vi den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves angrepp mot landets ryska minoritet under rubriken "Estnisk rensning". Och i Sverige tummade regeringen, sossarna och en "folkrättsexpert" på folkrätten genom att erkänna en stat som inte har kontroll över sitt territorium.

I april protesterade 298 forskare mot regeringens kampanj mot kommunismen. Vi konstaterade att vänsterpartiet har en konsekvent linje i fråga om statens roll i att skriva historia. Detta till skillnad från borgarna.

Vi berättade om historien bakom första majfirandet och gav vårt stöd till Barack Obama. Det sistnämnda gjorde också Bruce Springsteen.

Under maj månad ägnade vi en del tid åt att reda ut de juridiska begreppen kring borgarnas avknoppningar. Statskontoret som fått regeringens uppdrag att utreda frågan konstaterade att de är olagliga. Men det var en märklig tystnad i denna fråga. Det ledde dock till att avknoppningarna stoppades på många håll. Bland annat i Stockholm.

I maj beslutade den kaliforniska senaten att det i fortsättningen ska vara lagligt att vara kommunist och offentligt anställd. I juni beslutade författningsdomstolen i Taiwan att det ska vara lagligt att vara kommunist.

I början av juni stod det klart att Barack Obama vunnit demokraternas primärvalskampanj. USA:s kommunistiska parti konstaterade att Obamas kampanj "haft det tydligaste budskapet om enighet och progressiv förändring, samtidigt som den har en verklig möjlighet att vinna i november".

På Irland fick folket rösta om EU:s Lissabonfördrag. Det blev ett rungande nej. I övriga EU-länder, inklusive Sverige, får folket inte rösta och då blir det ett ja!

Under våren avslöjades den stora bluffen om sovjetiska ubåtar i Horsfjärden 1982. Samtidigt förberedde regeringen utökad övervakning av de svenska medborgarna genom FRA-lagen. Det skapade interna problem för den svenska borgerligheten. Till och med DN uppmanade riksdagsledamöterna att rösta nej.

Många ungdomar, även de som röstade borgerligt i senaste valet, upprördes över regeringens brott mot den personliga integriteten. Det skapade ett förändrat politiskt landskap. Borgarna röstade dock igenom sin FRA-lag. Men det fanns en borgerlig ledamot som röstade nej. I den här frågan var hon "litet mer vänsterpartist", som hon sa.

Vi resonerade kring frågan om auktoritet med anledning av en ledare i Flamman. Det var en intressant ansats som vi borde följa upp.

I juli skrev vi om hur den amerikanska opinionen radikaliserats. Och Obama framträdde som en statsman i det röda Berlin. Talet verkade dock skrivet i syfte att förebygga inhemska angrepp från högern. En person som inte ville blidka högern var Albert Einstein, som ansåg att "kommunismens filosofi har många förtjänster".

Mitt under invigningen av OS i Beijing anföll georgiska trupper Syd-Ossetien. Georgiens president Saakasjvili försökte dock framställa sig själv som "offer" i stället för angripare. I detta försök fick han god hjälp av svenska regeringen. Utrikesminister Carl Bildt jämförde Rysslands agerande med Adolf Hitlers (!). Försöket till bluff avslöjades dock av så vitt skilda politiska personligheter, som Pat Buchanan och Michail Gorbatjov. Återigen tvingades vi utreda folkrättsliga frågor.

I relativ tysthet valde borgarna i Stockholms läns landsting att tillfälligt stoppat alla avknoppningar. I Stockholms stad stoppades avknoppningen av skolor. Till och med moderaterna i Täby stoppade avknoppningen av skolor.

I september skrev vi ett längre reportage (kanske rent av en essä) om USA inför presidentvalet. Den publicerades i Flamman. Finanskrisen ledde till att politiska aktörer började göra motsatsen till det som deras ideologi säger. Först ut var Bush-regeringen i USA som började förstatliga banker. Självaste översteprästen Alan Greenspan tvingades medge att tron på marknadens självreglerande kraft, den fria marknadens "osynliga hand", är felaktig.

Samma kväll som börsen på Wall Street störtdök, så hade Teater Tribunalen och Teater Galeasen premiär för sin uppsättning av Kommunistiska Manifestet. Det var ett intressant sammanträffande.

Under oktober skärptes motsättningarna mellan höger och vänster inom den svenska socialdemokratin. Mona Sahlin försökte föra partiet högerut genom att liera sig med miljöpartiet. På så sätt gav hon vänsterpartiet en unik position i svensk politik - som det enda partiet som vill förena hela oppositionen. Redan efter efter några dagar tvingades Sahlin backa och göra en så kallad pudel. Sahlin tvingades i stället att sträcka ut en hand till vänsterpartiet.

I kampen för att ena oppositionen agerade Lars Ohly skickligt. Det ledde till att vänsterpartiet ökade i opinionen samtidigt som socialdemokraterna gick tillbaka.

I november gjorde vi ett besök på Arbejdermuseet i Köpenhamn och uppmärksammade oktoberrevolutionens 91-årsdag. Detta förargade den borgerliga Heimdalbloggen - från mörkblått till ljusbrunt. Vi fortsatte dock vårt folkbildningsarbete med att berätta om tysk agitprop och Joe Hill-gården i Gävle.

Så kom den 4 november och amerikanerna gick till val. Dagen före valet blev vi kontaktade av vänner från västra Pennsylvania. Barack Obama och demokraterna vann valet stort. Frågan är om segern kommer att leda till verklig förändring? Vågar vi hoppas? Ja, det tror vi.

Vänsterpartiets framgångar fortsatte i december och ett avtal om koalition mellan vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet uppnåddes. Det är en seger för vänstern att hela oppositionen nu samarbetar.

I juletid började Israel bomba Gaza. Vi konstaterade att detta var kontraproduktivt. Även den israeliska vänstern protesterade. Det är modigt av den israeliska vänstern att följa Karl Liebknechts devis: "Varje folks huvudfiende finns i det egna landet."

Vi läste ett inlägg från en kristdemokrat om förortsproblem i SvD. Skribenten tycktes tro att man kan lösa problem med utanförskap utan att vidta åtgärder mot dem som stänger ute. Vårt svar fick positiv respons.

Den kristdemokratiske skribenten verkade tro att själva arkitekturen i förorterna var orsak till problemen. Detta fick Badlands hyena att konstatera att "platta tak gör ungdomar bråkiga". Kristdemokraten gav oss med andra ord ännu ett bevis på att det inte bara är tak som är platta.

Gott Nytt År!

-------

Röda raketers nyårskrönikor 2007 och 2006

Städning

2008-12-30T17:28:00.003+01:00

Vi har uppdaterat Blogger till en nyare version. Den uppmärksamme läsaren kan notera en del smärre förändringar i bloggens utseende. Uppdateringen innebar att en del länkar städades bort. Vi har försökt återställa dessa så gott vi har kunnat. Om det är någon länk som saknas: hör av er till oss på e-postadressen till höger.

Vi har passat på att kontrollera att alla länkar till muséer, e-tidningar, kulturpersoner och annat fungerar. Det gör de nu, så välkommen att botanisera!

Hälsningar
RR

Obama

2008-12-29T19:07:00.012+01:00

Obamas seger i presidentvalet var historisk. Det är alla överens om. Frågan är vad som ska hända nu? Några förståsigpåare - som partiledarna Sahlin och Reinfeldt - förutspår att Obama nu kommer att tvingas inse realiteter och att vi inte ska hoppas på några större förändringar. Den ende svenske partiledare som knöt större förhoppningar till valet av Obama var intressant nog Lars Ohly.

Så, vågar vi hoppas? Det kanske är bättre att ställa förväntningarna lågt, så att vi inte riskerar att bli besvikna? Eller är höga förväntningar en politisk kraft för förändring?

Sam Webb, ordförande i USA:s kommunistiska parti, filosoferar över denna frågeställning:

"Samtidigt som vi måste betrakta valresultatet med nyktra ögon, anser jag att den största faran är att underskatta den politiska betydelsen av det som hände. Jag är misstänksam mot dem som säger att vi måste behärska vår förståeliga glädje och entusiasm som om inget viktigt har hänt."

"Under valrörelsen motsatte vi oss försöken att klämma in Obama i en snäv, fastlåst politisk kategori. Vi borde fortsätta på den linjen. Jag tror inte att en karaktärisering av honom som en borgerlig eller mittenpolitiker hjälper särskilt mycket i denna stund, även om han börjar att regera från en mittenposition."

"Obama är en ovanlig politisk person. Han har en djupgående känsla för demokrati, en känsla för historia och ödmjukhet och en närmast intuitiv känsla för nationens stämningar. Hans politiska och intellektuella djupsinne står i överensstämmelse med hans vältalighet. Efter valet är han ledare för en brokig klassöverskridande förändringskoalition som utgör ett nytt politiskt universum som alla måste förhålla sig till."

"Han står för en reformagenda i en reformtid, vars politiska karaktär kommer att bestämmas de närmaste åren. Många, inklusive vi, har använt ord som 'tranformerande' eller 'förändrande' för att beskriva hans kandidatur - dvs. en kandidatur som har förmågan att samla en bred folkmajoritet för att förändra politikens villkor och landskap i detta land på ett grundläggande sätt."

"Detsamma kan sägas om potentialen hos hans presidentskap. Obama slutar inte med Obama. På samma sätt som andra stora ledare, så är han under utveckling och har visat en förmåga att växa när förhållanden förändras och nya problem uppstår. Han kommer utan tvekan att bli utsatt för påtryckningar från olika håll, men han kommer också att lämna sina egna politiska avtryck på besluten som president, i mångt och mycket på samma sätt som Lincoln och Roosevelt gjorde. Det är bra att Obama har denna förmåga eftersom han får ärva gigantiska problem."

Sam Webb konstaterar att Obama inte kommer att göra allt rätt från början, men tycker att vi måste ge honom "svängrum". "Vänstern kan och ska lägga fram sina egna synpunkter och vara oense med Obamas regering, utan att för den skull vara fientliga. Tonen bör vara respektfull. Vi talar till en vän."

Sam Webb är glad för att han för en gångs skull befinner sig på "den vinnande sidan".

Det är helt klart att Obama är unik som vald president i USA. Det handlar då inte bara om att han är den förste svarte presidenten. Han har också ett intellektuellt djup och erfarenheter som saknats hos de flesta amerikanska presidenter. Han har under sitt liv kommit i kontakt med de mest skiftande miljöer och människor.

Hans mamma bar "ensamt vittnesbörd åt den sekulära humanismen. Hon var en soldat som tjänade The New Deal, Fredskåren, pamflettliberalismen."

I sin memoarbok "Min far hade en dröm" berättar han om den stora betydelse som den gamle svarte poeten "Frank" haft i hans utveckling, en man han lärde känna på Hawaii. "En gång hade han åtnjutit en viss blygsam berömmelse - han var samtida med Richard Wright och Langston Hughes under sina år i Chicago", skriver Obama i sin bok. Såväl Wright som Hughes var under lång tid knutna till det amerikanska kommunistpartiet. Och det har visat sig att "Frank" i själva verket var kommunisten Frank Marshall Davis. På högerbloggar kallas Davis "Obamas kommunistiske mentor". I ungdomen studerade Obama dessa författare, liksom W.E.B. du Bois, professor i sociologi och medlem i kommunistpartiet, och Malcolm X.

Obama levde en tid i Indonesien och fick på nära håll uppleva ett land där militären "hade rensat landsbygden på påstådda kommunistsympatisörer. Antalet döda kunde man bara gissa sig till: några hundratusen, kanske; en halv miljon. Till och med de skärpta typerna på CIA hade tappat räkningen."

Under studietiden valde Obama sin vänner "med omsorg", som han skriver. "De mer politiskt aktiva svarta studenterna. Utbytesstudenterna. Mexikanerna. De marxistiska lärarna och de strukturalistiska feministerna och punkperformance-poeterna." Han beskriver också "socialistmöten" som han "ibland gick på".

Obama har alltså en annorlunda bakgrund som amerikansk president. Det går naturligtvis inte att förutsäga på vilket sätt det kommer att påverka hans ämbetstid. Men påverkan borde det rimligen ha.

Till detta ska läggas att Obama bars fram av en gräsrotsrörelse som hade förmåga att bedriva valrörelse i alla USA:s 50 delstater. Obama har vid flera tillfällen understrukit denna rörelses betydelse för politisk förändring, eftersom "förändring inte kommer från Washington. Förändring kommer till Washington", dvs det är bara om det finns en rörelse i USA och omvärlden som kräver att USA och världen ska förändras, som USA och världen kommer att förändras.

För att detta ska bli möjligt ska vi inte ha för lågt ställda förhoppningar. Förväntningarna ska vara höga. Och vi ska kräva att de infrias.

Då kan vi få en "förändring som vi kan tro på". Yes, we can!

-------

Läs Sam Webbs "Springtime of Possibility".

Israels kommunister fördömer angreppen mot Gaza

2008-12-29T16:24:00.013+01:00

Dov Khenin - kommunist i Israels parlament Knesset

Det israeliska kommunistpartiet fördömer i ett uttalande den israeliska attacken mot Gaza. Partiet kräver också att det internationella samfundet ska vidta sanktioner mot Israel och ställa ansvariga politiker som Tzipi Livni och Ehud Barak inför rätta. Angreppen mot Gaza betraktas som "en del av den israeliska valrörelsen".

Partiet anser att "Israel utnyttjar de sista minuterna av Bush-administrationen för att genomföra den dödliga men samtidigt ineffektiva imperialistiska politiken att använda militär makt för att åstadkomma politiska förändringar".

- Jag föreslår att vi går i en annan riktning, säger Dov Khenin som är ledamot av det israeliska parlamentet Knesset och ledande medlem av kommunistpartiet. Han föreslår att blockaden mot Gaza ska avslutas eftersom "den endast leder till att befolkningen i Gaza sluter sig samman kring Hamas.

I ett tidigare uttalande har Khenin sagt att "ett fullskaligt krig i Gaza både är farligt och onödigt och kommer att utsätta tusentals invånare i Gaza och i västra Negev för fara".

"Krig är inte lösningen på problemet med Qassamraketer som avfyras mot Israel. Det finns en annan väg: ett verkligt stilleståndsavtal. Inte bara vapenvila, utan även ett avslutande av blockaden mot Gaza och en lättnad i det extrema lidande som en och en halv miljon människor utsätts för."

Det är modigt av den israeliska vänstern att följa Karl Liebknechts devis: "Varje folks huvudfiende finns i det egna landet."

-------

Läs också:

Kontraproduktivitet

Tänk om, riv och bygg nytt i förorterna Täby och Danderyd

2008-12-28T13:29:00.016+01:00

Utanförskap i Husby?

"Husby och andra liknande förorter måste bli en naturlig del av de städer som de faktiskt ingår i", skriver kristdemokraten Anders Tilly i ett inlägg på SvD:s Brännpunkt. Tillys slutsats är att "vi måste tänka om, riva och bygga nytt, ta bort hinder för trafik och företagsetableringar och våga flytta om" - i Husby och liknande förorter som Rosengård i Malmö, Hjällbo i Göteborg och Araby i Växjö, liksom Tensta och Rinkeby i Stockholm.

Det är symptomatiskt att förorter som tagit emot många invandrare och fattiga betraktas som problem, där åtgärder måste sättas in. Medan de förorter som systematiskt utestänger invandrare och fattiga inte berörs. Motsvarande krav på rikemansförorter som Täby och Danderyd lyser med sin frånvaro i Tillys resonemang. Samma krav på åtgärder borde riktas till stadsdelar som Östermalm och Nockeby.

Innanförskap i Djursholm?

Vi välkomnar naturligtvis insatser för att förbättra boendemiljön i Sveriges miljonprogramsområden. Men om vi på allvar vill lösa problem med utanförskap måste vi också vidta åtgärder i de områden som stänger ute. Det ena betingar ju det andra. Vi hänger faktiskt ihop.

"Socialismens och liberalismens okritiska hyllning till modernism inom samhällsplanering och arkitektur skapade under 50-, 60- och 70-talen boendemiljöer med svåra strukturella problem", skriver Tilly.

Men problemet är inte i första hand arkitektoniskt - utan socialt. Det är inte husens konstruktion som skapar utanförskap - utan bristen på arbete. Och bristen på bostäder som folk har råd att hyra i innerstaden och kommuner och stadsdelar som Täby, Danderyd och Östermalm.

Öppenhet i Danderyd?

Men sådan är den borgerliga synen på utanförskap. Det är den utestängde som behöver förändras - inte den som stänger ute. Därför jagar regeringen alla utestängda, fattiga, arbetslösa och sjuka med hårdare krav. Det är kristligt så det förslår.

Kontraproduktivitet

2008-12-28T12:54:00.005+01:00

Israels besinningslösa attacker mot Gaza är uttryck för svaghet - inte styrka. Den israeliska regeringens valtaktiska krigföring kommer inte att göra det israeliska folket säkrare. Tvärtom.

Säkerhet, stabilitet och fred byggs inte genom att Israel med jämna mellanrum slår sönder grannskapet. Det skapar i stället en förbittring som ökar Israels isolering i världen.

Så länge Israels styrande elit inte kan komma på bättre sätt att hantera politiska problem framstår staten Israel som en anomali. Vi har i samband med Israels krig mot Libanon lämnat några anspråkslösa förslag.

Den väg Israel hittills valt har endast lett till rundgång och bakslag, inga framsteg.

-------

DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, Al Jazeera

Teckning av Emad Hajjaj

Joe Hill.se

2008-12-27T13:27:00.008+01:00

Del av Joe Hill-monumentet utanför Folkets Hus i Gävle

Vår internationellt mest kände arbetardiktare och agitator har äntligen fått en riktig svensk hemsida. Det är Joe Hill-gården i Gävle, som förvaltas av SAC, som har ordnat hemsidan.

Joe Hill föddes i Gävle 1879. 1902 emigrerade han till USA där han gjorde en stor insats som som arbetardiktare och sångare. Han anslöt sig till fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World).

"Joe Hill avrättades den 19 november 1915, 36 år gammal, efter att på ytterst vaga grunder ha beskyllts för mord på en specerihandlare i Salt Lake City. Innan domen verkställdes förekom stora protester från arbetarklassen världen över. Domen ansågs vara ett regelrätt justitiemord avsedd att tysta Joe Hill, som var mycket populär bland USA:s kämpande arbetare."

Joe Hill-gården på Nedre Bergsgatan 28 i Gävle är numera ett museum, som får besökare från hela världen. Inte minst från USA, där han är ett stort namn inom vänstern.

På hemsidan finns en historik över Joe Hills liv, bilder från muséet och på Joe Hill. Där finns en butik för inköp av T-shirt, bok och cd.

Inom kort kommer man att lägga ut hans samlade sånger. Tills dess får vi nöja oss med ett par av de mest kända: Svarta präster och Rebellflickan (The Rebel Girl). Där finns även diverse länkar, bland annat en till Red Robins hemsida om rebellflickan Elizabeth Gurley Flynn.

-------

Läs fler artiklar om Joe Hill, Joe Hill-gården och Rebellflickan:

Joe Hill från Gävle

Trippelfirande!

Ny pjäs om Joe Hill

Historien om första maj

God Jul alla stora och små!!

2008-12-23T12:09:00.003+01:00

En liten julhälsning översändes av en kamrat. Den måste vi vidarebefordra. (Känsliga personer varnas för en del våldsinslag!)

Till George W Bushs minne

2008-12-17T22:13:00.005+01:00

Vår kompis Emad Hajjaj har tecknat ett äreminne över den ännu presiderande presidenten i Amerikas Förenta Stater. Hur går det förresten med George W Bush-torget i Bagdad?
-------
DN, SvD, SvD

Koalition mellan vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet

2008-12-07T14:40:00.009+01:00

Vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet har nu kommit överens om att bilda koalitionsregering om partierna vinner majoritet i nästa val. Det är en seger för vänsterns ansträngningar att samla hela oppositionen mot den moderatledda alliansregeringen.

Vid en gemensam presskonferens presenterade de tre partierna en överenskommelse. Partierna kommer i valet att framträda som enskilda partier med egna valplattformar. Men de kommer också att utarbeta "en gemensam regeringsplattform som ger tydliga och långsiktiga besked inom centrala politiska områden".

Samarbetet kommer att inriktas på tre huvudområden: jobben, klimatet och trygghetssystemen.

Samarbetspartierna vill byta politisk inriktning - för full sysselsättning, ökad rättvisa och bättre miljö.
- Därmed vill vi återskapa hopp och framtidstro i Sverige, skriver samarbetspartierna i ett gemensamt uttalande.
Samtidigt säger partierna att de är överens om att gällande budgetregler accepteras, överskottsmål, budgettak och hantering av investeringar liksom riksdagens penningpolitiska mål samt riksbankens självständiga ställning.
- Det här är det pris jag är beredd att betala för att vi ska bli av med regeringen Reinfeldt, säger Lars Ohly.

Fem arbetsgrupper tillsätts som ska vara i full gång vid årsskiftet och presentera sina resultat våren 2010:
1. Gruppen för jobb och ekonomi.
2. Gruppen för klimat och miljö.
3. Gruppen för välfärd och rättvisa.
4. Gruppen för storstadens utmaningar.
5. Gruppen för en rättvis och hållbar värld.

Fredrik Reinfeldt lät riktigt sur i Dagens eko och tillskrev Lars Ohly segern inom oppositionen.
-------
DN, SvD, SvD, SvD, AB, Ex
Vänsterpartiet
Socialdemokraterna
Miljöpartiet

Vänsterpartiet är Sveriges tredje största parti

2008-12-07T11:24:00.007+01:00

Vänsterpartiet ökar i opinionen. Enligt en mätning från Demoskop i Expressen får partiet 7,7 procent av väljarstödet. Därmed är vänsterpartiet dubbelt så stort som centerpartiet och kristdemokraterna.

- Förut var det många vänsterpartister som sade "Vi hörs och syns inte". Det är det ingen som säger nu, säger Lars Ohly.
Det är en naturlig följd av att vänsterpartiet är det enda oppositionsparti som tagit ansvar för att samla hela oppositionen.

- Förklaringen är att miljöpartiet och socialdemokraterna gick fram själva, som många s-väljare och även en del miljöpartister tyckte var galet, säger Ohly till Expressen.

I samma tidning skriver Ann-Charlotte Marteus att "I dag är vi alla socialister". Och fortsätter:
"Kapitalismen var ett stickspår. Nästan alla vill nationalisera mera numera, från republikanska senatorer i Washington till vår egen finansminister, kamrat Mats Odell, och bilhandlardrottning Mona Sahlin. Alltmedan antiutsugningsminister Anders Borg skäller på de giriga bankerna. Lars Ohly hade alltså rätt hela tiden. Och han leder helt följdriktigt Sveriges tredje största parti".

Marteus modifierar denna hållning en smula, men säger att "antagligen framstår Lars Ohly som mindre extrem i dag än Före Finanskrisen. Att förstatliga känns inte fanatiskt just nu, bara nödvändigt eller till och med modigt. De som framstår som fanatiska är snarare de som hänger fast vid sin kärlek till utgiftstak och överskott i budgeten. Nu är det inne att göra som ekonomen John Maynard Keynes sade och sätta sprätt på statens pengar så att hjulen börjar rulla. Precis det som Lars Ohly har velat hela tiden."

Det är intressant att de problem världsekonomin nu upplever gör vänsterpolitik självklar. Men det är inte första gången kapitalismen upplever kriser. Så sker med jämna mellanrum. Men så fort krisen är övervunnen så verkar världen glömma erfarenheterna man vunnit och ger sig på nytt in i samma avregleringar som ledde fram till den förra krisen.
-------
SvD, AB, Ex, Ex
Tidigare inlägg:
V framåt - s bakåt - vad kan vi lära?
Ohly synar Sahlins kort
Monas pudel
Vänstern blir den enda riktiga oppositionen
Mona Sahlin demonstrerar sin svaghet
Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster?
-------
Läs också:
Rossana Dinamarca
-------
Uppdatering:
Vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet håller gemensam presskonferens. Vänstern har därmed uppnått en delseger i att samla hela oppositionen.
– Det känns väldigt bra att kunna erbjuda ett alternativ till den moderatledda regeringen, säger Lars Ohly.
Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill bilda en koalitionsregering efter valet 2010, enligt ett pressmeddelande från vänstern.

Miss Revolution

2008-11-19T20:09:00.011+01:00

Med stor förtjusning lyssnade vi idag till Nordegren i P1. Temat var kommunismen - med anledning av det nyvaknade intresset för Karl Marx i finanskrisens spår. Såväl finansministrar, börshajar som studenter börjar inse att Marx analys av kapitalismen är en hjälp till förståelse av dagens situation.

Vi fick oss till livs en högläsning ur Det kommunistiska manifestet av skådespelerskan Sonja Lund från Teater Tribunalen (hon spelade bland annat Miss Revolution i Tältprojektet på 1970-talet - "med den största röda fanan och de högsta hoppen"). Dessutom ett samtal med professor emeritus Sven-Erik Liedman från Göteborg.

Tack, Sonja, för den vackra uppläsningen och ditt försvar för kommunismen! Miss Revolution - still going strong!

Lyssna på dagens Nordegren i P1! Spela fram till 26:00 minuter in i programmet!

Agitprop

2008-11-16T11:22:00.019+01:00

Agitprop är en "konstform med inriktning på agitation och propaganda. Termen lanserades av Lenin i samband med 1920-talets politiska teater, litteratur och konst i Sovjetunionen. Den fick efterföljare i bl.a. Tyskland och i Sveriges arbetar- och amatörteaterrörelse." (Nationalencyklopedin)

Faktum är att vår bloggs namn, Röda raketer, är hämtad från en av de mest kända tyska agitpropgrupperna i Tyskland på 1920- och 30-talet, Rote Raketen i Berlin. I ett tidigare inlägg hade vi en felaktig bild på Rote Raketen. Det visade sig i verkligheten vara en annan agitpropgrupp vid namn Roter Blitz från Berlin.

Men nu har vi hittat en riktig bild på Rote Raketen i boken Lieder der Agitprop-Truppen vor 1945 (Leipzig 1958). Rote Raketen startade hösten 1927 i samband med en fest för tidningen Rote Fahne. Så småningom övertog Röda frontkämpeförbundet (RFB) gruppen och använde den i värvningskampanjer i hela Tyskland. Från början reste gruppen med tåg, senare i en egen dekorerad bil (se bilden ovan). Polisen uppmärksammade Rote Raketens framfart och sökte ständigt "hjälpa gruppen till spelfria kvällar", som det lakoniskt uttrycks i boken.

Efter polisens angrepp på kommunister i samband med första majdemonstrationerna i Berlin 1929 förbjöds Röda frontkämpeförbundet (RFB) och med det även Rote Raketen (händelserna finns beskrivna i romanen Röd Front Berlin 1929 av Klaus Neukrantz). Bilen och musikinstrumenten beslagtogs. Men redan efter några månader återuppstod gruppen under namnet Sturmtrupp Alarm - nu i kampanjer för "Kampförbundet mot RFB-förbudet".

I Roter Raketenmarsch sjunger gruppen:

Röda raketer i mörkret ger ljus,

visar på vägen till framtidens hus.

Arbetar', bonde i stad och på land,

räck oss i kampen din hand.

(RR:s översättning)

Men det fanns också andra agitpropgrupper. På bilden ovan Das Rote Sprachrohr från Berlin, som var det kommunistiska ungdomsförbundets första agitpropgrupp. Gruppen inledde ett samarbete med den kände kompositören Hanns Eisler. Deras mest kända sång var Komsomolzenlied - en hyllning till det sovjetiska ungdomsförbundet - med refrängen:

Im Betrieb: Komsomol!

Auf dem Land: Komsomol!

Überall: Komsomol!

(På fabriken: Komsomol!

På landet: Komsomol!

Överallt: Komsomol!)

Här ser vi agitpropgruppen Kolonne Links från Berlin, som grundades av unga arbetaridrottsmän i Berlin-Steglitz 1928. Mot slutet av 1929 började gruppen spela i hela Tyskland och värvade på ett och ett halvt år 18 000 medlemmar till internationella arbetarhjälpen, Röda hjälpen och kommunistpartiet, KPD. För sitt framgångsrika värvningsarbete belönades gruppen med en gästspelsresa till Sovjetunionen.

Agitpropgruppen Rote Schmiede startades i Halle 1927 efter inspiration från ett gästspel med en sovjetisk agitpropgrupp, Blå blusen. Agitprop var "en dagstidning som levandegjordes genom teater...ett levande livets scen som föddes genom revolutionen...ett montage av politiska vardagsmanifestationer betraktade ur den proletära klassideologins synvinkel". Rote Schmiede blev i en tävling mellan agitpropgrupper utsedd till Tysklands bästa vid sidan av Das Rote Sprachrohr från Berlin.

Här syns gruppe Roter Blitz från Berlin under ett framträdande för den revolutionära fackföreningsoppositionen, RGO.

Slutligen har vi här gruppen Der Rote Wedding från Berlin under ett framträdande på en bakgård under en valkampanj. Wedding är en stadsdel i Berlin där vänstern hade ett starkt stöd under Weimarrepubliken. Gruppen bildades efter de blodiga sammanstötningarna i Berlin i maj 1929. Gruppens sång Der Rote Wedding skrevs av Erich Weinert och Hanns Eisler och blev snabbt en av de främsta tyska kampsångerna. Den översattes till olika språk, bland annat till svenska av Knut Olsson med titeln Demonstrationssång:

Enhetsfronten vi nu formerar,
klasskänslan är vår kompass!
Framåt till kamp och seger marcherar
arbetets enade Klass!
Hotfullt kapitalets trupper
står vid vår horisont.
In i ledet Proletärer,
slut en Röd Front!

Lyssna till Der Rote Wedding med Ernst Busch.
-------
Se en film om sovjetisk agitprop efter revolutionen.
Läs mer om agitprop hos Eisler music.

Skål för Oktoberrevolutionen 91 år

2008-11-07T17:23:00.011+01:00

Scen i Eisensteins film Oktober: Tio dagar som skakade världen

Idag är det 91 år sedan Vinterpalatset i Petrograd stormades och Lenins bolsjeviker tog makten i det kaotiska Ryssland. I boken Den unge Stalin av Simon Sebag Montefiore ges en intressant inblick i hur det gick till. Vi refererar några passager.

Kerenskijs regering satt i krismöte i Vinterpalatset. Palatset vaktades av kadetter, kosacker och en kvinnobataljon. Kerenskij gav sig av i en Renault, som rekvirerades från den amerikanska ambassaden, för att söka stöd från fronttrupper. Kvar i palatset satt resten av regeringen i fortsatt möte.

"Klockan sex på kvällen beslöt kadetterna inne i palatset, som inte hade ätit på hela dagen, att överge skutan för att få sig lite till livs. Kosackerna, som äcklades av 'judarna och slinkorna' i palatset gick också sin väg. En del av flickorna i kvinnobataljonen smög sig undan."

"Vinterpalatset höll fortfarande stånd, även om försvararna, som tullade på innehållet i tsarens välförsedda vinkällare, blev alltmer berusade."

"Klockan 21:40 avfyrade Aurora slutligen ett granatskott med lös ammunition: signalen till attack." "Små grupper av matroser och rödgardister upptäckte att palatset inte bara saknade försvarare utan att dörrarna dessutom var olåsta. 'Attacken skedde på ett fullständigt oorganiserat sätt', medger Antonov-Ovsejenko. Omkring klockan två på morgonen gick de röda trupperna in i palatset, där de började söka igenom sal efter sal."

Man hittade regeringen som arresterades. "Ministrarna skjutsades iväg till Peter-Paulfästningen, men inne i palatset förlorade Antonov-Ovsejenko helt kontrollen." "'Problemet med vinkällarna blev särskilt akut', enligt Antonov-Ovsejenko. I Nikolaj II:s vinkällare fanns tokajer från Katarina den storas tid och mängder av Château d'Yquem 1847, tsaritsans älsklingsvin."

Antonov-Ovsejenko fortsätter: "Soldaterna i Preobrazjenskijregementet ... blev redlöst berusade. Pavlovskijregementet, vår revolutionära stöttepelare, kunde inte heller stå emot frestelsen. Vi skickade efter vakter från andra, utvalda enheter - alla söp sig redlösa. Vi satte ut vakter från regementskommittéerna, men även de föll för frestelsen. Vi skickade pansarbilar att driva bort folkmassan, men efter ett tag började de kryssa på ett underligt sätt. När mörkret föll utbröt en vild backanal."

Antonov-Ovsejenko skickade efter brandkåren. "Vi försökte spruta källarna fulla med vatten - men i stället ... blev brandsoldaterna berusade." Kommissarierna började krossa buteljer på Palatstorget, men "folk drack vin från rännstenen. Hela staden smittades av rusets extas."

"Till slut utsåg folkkommissariernas råd en särskild kommissarie för Vinterpalatset och utrustade honom med extraordinära maktbefogenheter, men Antonov-Ovsejenko noterade torrt: 'Det visade sig att denna person inte heller var särskilt pålitlig.'"

Så inleddes en ny epok i mänsklighetens historia.
-------
PS. Det kan nämnas att fler människor blev skadade under filminspelningen av stormningen av Vinterpalatset i Eisensteins film Oktober än under den faktiska stormningen.
-------
Tidigare inlägg:
Oktoberrevolutionen 90 år
Italienska vägskyltar 3

Amerikabrev - dagen före valet

2008-11-03T21:05:00.010+01:00

Vi fick ett mail från västra Pennsylvania, så här dagen före valet. Från västra Pennsylvania? Det är ju där en av huvudstriderna i presidentvalet står. I Westmoreland County. John McCain har tillbringat en stor del av valrörelsen där.

I våras uttalade sig Obama om folket i västra Pennsylvania. Han beskrev dem som bittra. Att de "klängde sig fast vid vapen och religion". Det var en riktig beskrivning. Folk i västra Pennsylvania är bittra. För trettio år sedan var detta västvärldens stålindustricentrum. Idag finns inte mycket av detta kvar. Många företag har slagit igen. Många är arbetslösa. Befolkningen minskar. Det är klart att folk är bittra.

Infrastrukturen klappar ihop. Vägarna är eländiga. Elnätet är eftersatt.

Våra vänner skriver och undrar hur vi har det och undrar om vi följt vad som händer med Obama och McCain? De undrar om människor utanför USA följer vad som händer. Och vad de och vi tänker om det?

Det är intressanta formuleringar. Våra vänner undrar alltså om vi kan berätta vad folk i den övriga världen tänker om USA och valet. Som om de upplever sig isolerade från den övriga världen. Och att vi som lever utanför USA vet vad folk i hela världen utanför USA tänker.

Vi berättar att vi följer valrörelsen mycket intensivt. Att svenska media rapporterar om allt som händer. Att det som händer i USA är viktigt för hela världen. Vi berättar att DN:s toppnyhet är att Bruce Springsteen sjöng för Obamaseger på ett valmöte i Philadelphia.

"Som ni förstår skulle vi rösta på Obama om vi hade möjlighet", skriver vi. "Det skulle nästan alla svenskar också göra. Alla partiledare, från moderaterna till vänsterpartiet stöder Obama. Efter vad vi har sett i nyheterna skulle en majoritet i nästan alla världens länder göra detsamma."

"Vi hoppas verkligen att Obama kommer att vinna. Det kan skapa bättre förhållanden mellan USA och resten av världen. Åren med Bush har varit eländiga för det internationella samarbetet. Bilden av USA har i den övriga världen varit mycket dålig. Vi hoppas verkligen att framtiden blir bättre."

Och så svarar våra vänner. De ska rösta på Obama i morgon. "Vi hade inte riktigt bestämt oss före presidentvalsdebatterna mellan Obama och McCain. Men då fanns ingen tvekan. Obama kommer att bli en mycket bra president. Om Obama genomför hälften av det han vill kommer det att bli fantastiskt. Han är visserligen lite oerfaren, men McCain har fel. Och Sarah Palin är en katastrof."

I morgon kommer våra vänner att rösta. De tror att valdeltagandet kommer att bli rekordhögt. Och runt om i världen håller vi tummarna.

-------

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD

Tidigare inlägg om USA-valet på Röda raketer:

USA är redan ändrat

Obama i det röda Berlin

Radikalt stämningsläge inför valet i USA

Grattis, USA!

We endorse Obama

Amerikansk valrörelse

Musik- och politiktips från USA

Arbejdermuseet i København

2008-11-02T09:38:00.016+01:00

På Rømersgade 22 i centrala Köpenhamn ligger Arbejdermuseet. Det är inhyst i arbetarnas äldsta församlingshus som byggdes 1879. 1983 öppnade det som museum på initiativ från fackföreningsrörelsen och lokala gräsrotsrörelser. Lokalerna hyser också den danska arbetarrörelsens bibliotek och arkiv. Liksom ett kafé och en ölhall på danskt manér.

Arbejdermuseet hamnade nyligen mitt i en upphetsad diskussion om en Leninstaty i museet. Borgerliga och socialdemokratiska kritiker ansåg att statyn borde avlägsnas från museet. Men en enig museistyrelse beslutade att statyn skulle stå kvar.

Statyn beställdes ursprungligen av de danska sjömännens fackförbund och placerades på förbundets kursgård Tidens Højskole i Hørsholm 1986. Statyn skapades av den ryske skulptören Aleksander Rukavisjnikov.

Museet innehåller utställningar med beskrivningar av den danska arbetarklassens liv, arbetarrörelsens historia och kultur. Här en av tre sammanhängande tavlor som hyllar Danmarks kommunistiske ungdom (DKU).

Tavlorna hänger på balkongen till arbetarnas stora festsal i Arbejdermuseet. Till höger en tavla som föreställer deltagarna på den fjärde världsungdomsfestivalen i Bukarest 1953. Målningen skapades för DKU:s kursgård i Tokkekøb Hegn.

Målningen Partikongress av Victor Brockdorff föreställer det danska kommunistpartiets (DKP) 17:e kongress 1952 i Odd Fellow-palatset. Brockdorff gjorde skisser av delegater under kongressen och skapade målningen året därpå. I mitten under ljusstrålen står partiordföranden Aksel Larsen i talarstolen. Bakom honom kongresspresidiet och de utländska gästerna. Tavlan hängde på dagstidningen Land og Folks redaktion på Dronningens Tværgade i centrala Köpenhamn. Efter Aksel Larsens uteslutning ur partiet 1958 togs målningen ur ramen och rullades ihop.

Arbejdermuseet är Danmarks motsvarighet till Arbetets museum i Norrköping. Men till skillnad från Arbetets museum har Arbejdermuseet utställningar om arbetarrörelsens historia. Arbetets museum begränsar sig i stället till utställningar om arbetslivets historia.

Arbejdermuseet i Köpenhamn är därmed ett museum som inte bara beskriver arbetet utan också arbetarnas kamp och kultur. Det är väl värt ett besök. Men när ska vi få en motsvarighet i Sverige?
-------
SvD, SvD